Debatt: Queervänstern bestämmer inte vilket hot jag får tala om

Jag är homosexuell. Jag deltog i Pride redan 1998, när firandet fortfarande hölls i Tantolunden. Under många år såg jag Pride som en självklar manifestation för vår rätt att leva öppet och på samma villkor som andra.

År 2018 fick jag nog.

Då hade kampen för homosexuellas lika rättigheter förvandlats till en vänsterpolitisk plattform där färdiga åsikter om migration, Israel, kapitalism och Sverigedemokraterna tycktes ingå i medlemskapet. Vi förväntades inte längre bara vara homosexuella. Vi skulle också tänka rätt.

Attacken mot Berlin Pride visar hur farlig denna politiska tvångströja har blivit.

En 21-årig man körde en skåpbil in bland människor i Tiergarten och fortsatte attacken med en machete. En kvinna dödades och 29 människor skadades. Gärningsmannen hade tidigare försökt ansluta sig till Islamiska staten, var känd för islamistisk extremism och hade redan dömts för terrorrelaterad brottslighet. Tysklands inrikesminister konstaterade att bevisningen pekade mot islamistisk terror.

Ändå började den svenska queervänsterns intellektuella undanmanöver nästan omedelbart.

Jonas Gardell skriver om nazismen, AfD och Sverigedemokraterna. Han nämner visserligen gärningsmannens islamistiska bakgrund, men låter sedan högern ta över berättelsen om hotet.

Islamisten utför dådet.

Högern får bära skulden.

Operasångaren Rickard Söderberg väljer en annan metod. I ett uppmärksammat Facebookinlägg räknar han upp Orlando 2016, Oslo 2022, den avvärjda terrorplanen mot Wien Pride 2023 och nu Berlin. Enligt Söderberg visar fallen att Pride behövs mer än någonsin.

Men hans egen lista avslöjar något helt annat.

Gärningsmannen i Orlando svor under massakern trohet till Islamiska staten. Osloattentatet utfördes av en radikaliserad islamist och klassificerades som terror riktad mot hbtq-miljön. Planen mot Wien Pride kopplades av myndigheterna till unga IS-sympatisörer. Berlinattentatet utfördes av en sedan tidigare känd islamist.

Fyra fall.

Fyra islamistiska kopplingar.

Inte ett ord om den gemensamma nämnaren.

Söderberg ser detta som ett argument för mer Pride. Jag drar en annan slutsats. Fallen visar att Europa behöver mindre självbedrägeri och en betydligt hårdare politik mot islamism.

Regnbågsflaggor avradikaliserar ingen. Glitter stoppar inga jihadister. Ännu ett Pridetal om SD gör inte homosexuella tryggare när det konkreta hotet kommer från människor som betraktar vår existens som synd, brott eller grund för dödsstraff.

Det betyder inte att alla muslimer är islamister. Islamism är en totalitär ideologi, inte en etnicitet. Många av dess offer har själva muslimsk bakgrund. Men just därför måste ideologin kunna benämnas utan att varje kritisk fråga avfärdas som rasism.

Alla gärningsmän i dessa fall var inte asylinvandrare. Flera var födda i väst. Det gör inte Europas migrations- och integrationspolitik irrelevant. Det visar att problemet inte upphör vid gränsen. Islamistiska miljöer har fått slå rot, rekrytera och radikalisera även nästa generation.

Därför krävs en stramare migrationspolitik, hårdare säkerhetsprövningar, utvisning av utländska extremister och ett kompromisslöst arbete mot islamistiska organisationer, predikanter och utländska finansieringsströmmar. Framför allt krävs politiker som vågar försvara den västerländska friheten utan att be om ursäkt för den.

Jag behöver inte Prideapparaten för att tala om för mig vem min fiende är.

Jag behöver en stat som skyddar min rätt att leva.

Queervänstern får gärna fortsätta vifta med flaggor och skylla på SD. Men den får inte längre kräva ensamrätt på att företräda homosexuella samtidigt som den suddar ut det islamistiska hotet mot oss.

Stockholm behöver inte mer glitter.

Europa behöver stoppa islamismen.

Adon Gerdes