Leve vår svenska kultur!

Linnea Klingström, kulturvetare och andra vice ordförande i kulturföreningen Gimle, debuterar som krönikör på Riks.se och skriver om vår svenska kultur. Den svenska kulturen finns, den är bra, den är vår och vi ska bejaka den.

Har Sverige någon kultur? Inte om du frågar Mona Sahlin (bara midsommar och sådana töntiga saker), Fredrik Reinfeldt (endast barbariet är ursvenskt) eller historikern Ingrid Lomfors som på Stefan Löfvens konferens ”Sverige tillsammans” menade att det överhuvudtaget inte existerar någon inhemsk svensk kultur. Söker du på ”vad är svensk kultur” på X kommer du översköljas av inlägg, skrivna av svenskar får man förmoda, som säger sig inte ha en aning om vad svensk kultur egentligen är.

Men självklart har Sverige en kultur och den är fantastisk. Vi svenskar har all anledning att vara stolta över vår kultur. Svensk kultur är nämligen unik på många sätt, och då syftar jag inte bara på svenska högtider som Lucia och Midsommar eller på levande traditioner som att sjunga snapsvisor eller ens på vår särpräglade och utsökta matkultur – jag säger bara: raggmunk med stekt fläsk och lingon!

Nej, vår kultur är mer än så, den är en del av vårt sätt att vara och leva som människor och samhällsvarelser. Vår kultur är helt enkelt en omistlig del av vår identitet. Vi tycker till exempel att det är fel med tvångsäktenskap, och ser vi att ett barn far illa anmäler vi det. Vi litar på rättssamhället. Vi har hög arbetsmoral och vi står i kö och väntar på vår tur. Vi är tysta eller talar lågt på bussen och vi slänger inte skräp i naturen eller plågar djur för nöjes skull. Eftersom du som läser detta förmodligen är svensk, eller i alla fall bekant med svensk kultur låter allt detta kanske som självklarheter. Men det är det inte. I andra länder med andra kulturer än den svenska gäller ibland helt andra normer, andra seder, lagar och traditioner.

Det finns tyvärr mycket som inte hör hemma i den svenska kulturen men som vi idag måste hantera i Sverige. Hedersvåld, klanmentalitet, gängkrig, kvinnlig könsstympning, barnäktenskap finns i vårt samhälle, men det är inte en del av våra svenska kultur. I Sverige ägnar vi oss inte åt könsstympning eller gängkrig. Däremot äter vi fläsk, firar lucia och sjunger snapsvisor. I andra länder är både fläsk, sång och snaps förbjudet, och det är inget fel med det, ”to each their own”. Kulturer är olika och så ska det vara!

Jag skulle kunna fylla sida upp och sida ner med exempel på vad som är svensk kultur och vad som inte är det, och jag tror att Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och svensk-kultur-förnekarna på X också skulle kunna det egentligen. Men de vill inte. För om man erkänner att Sverige har en kultur, så kan man också behöva ta ställning till om den är värd att värna. Och att värna just svenskarnas kultur är som vi vet inget som står högt hos vänstern.

Att förneka att Sverige har en kultur må vara enfaldigt, men att inte vilja värna den är framför allt osolidariskt gentemot tidigare och kommande generationer svenskar. Ingen kultur skapas ur ett vakuum. Det är tack vare tidigare generationers slit, blod, svett och tårar men också tack vare deras glädje, tro, hopp och kärlek som vi idag lever i ett land där vi har yttrandefrihet, jämlikhet, luciatåg, en inhemsk litteratur, en egen kulturhistoria och till och med raggmunk med fläsk, snaps och allt det där som definierar just vår kultur. Det är våra förfäder och vår historia som har byggt och format Sverige till det land och det folk vi är idag. Och framtida svenskar har rätt att få ta del av allt detta.

Men det allra finaste med den svenska kulturen är kanske att den helt enkelt är just vår. Vi svenskar finns och vi har en egen kultur. Varför skulle vi inte bejaka en? Och att värna den är att älska och hedra både oss själva, våra förfäder och framtida generationer. Länge leve vår svenska kultur!

Linnea Klingström,
Kulturvetare och andra vice ordförande i föreningen Gimle