SD Göteborg: Vänstern vill bekämpa fattigdom – men bygger bidragsberoende

Jenny Broman och Marie Brynolfsson (V) försöker göra Tidöregeringen ansvarig för fattigdomen och framställer det rödgröna styret i Göteborg som den goda kraft som lappar och lagar. Men deras artikel i Göteborgs-Posten ger en bekvämt ensidig bild: mer bidrag beskrivs som lösningen, medan frågan om hur människor ska bli självförsörjande hamnar i skymundan.

Att människor har svårt att få ekonomin att gå ihop är allvarligt. Barn ska inte behöva växa upp i utsatthet, och människor i akut nöd ska få hjälp. Men den som på allvar vill bekämpa fattigdom måste också fråga varför människor fastnar i den, och hur de ska kunna ta sig ur den.

Vänsterpartiet talar gärna om kommunala stöd, men betydligt mindre om hur fler ska komma i arbete, lära sig svenska och bli ekonomiskt självständiga. Bidrag kan vara ett nödvändigt skyddsnät, men det får aldrig bli en permanent ersättning för egen försörjning. Ett välfärdssystem ska hjälpa människor upp på fötter, inte hålla dem kvar i beroende.

Vänsterpartiet lägger skulden på Tidöregeringen för höga levnadskostnader, men blundar för den egna sidans ansvar för tidigare politiska beslut. Energi- och drivmedelspolitiken har betydelse för hushållens ekonomi. Det duger inte att beskriva dagens problem som om de uppstått först när Tidöregeringen tillträdde.

Sverigedemokraterna gick till val på att stärka hushållens ekonomi, minska asylinvandringen och bekämpa kriminaliteten. Genom Tidösamarbetet har vi fått igenom viktiga förändringar, bland annat skärpt kriminalpolitik, lägre skatter på arbete och drivmedel samt en historiskt låg asylinvandring. Vi är stolta över resultaten, men vet att mycket återstår.

Det måste också löna sig att arbeta. Den som arbetar ska inte uppleva att det ekonomiskt är ett sämre alternativ än att leva på bidrag. Därför behöver Sverige tydligare krav på språkinlärning, aktivitet och etablering på arbetsmarknaden. Den som har förmåga att arbeta ska mötas av förväntningar – och få hjälp att nå egen försörjning.

Vi måste dessutom våga diskutera frivillig och human återvandring.

För människor som inte har lyckats etablera sig här kan det vara ett alternativ att få stöd att bygga en framtid i sitt ursprungsland. Medmänsklighet handlar också om att erbjuda realistiska vägar framåt, inte att låsa fast människor i långvarigt bidragsberoende. Sveriges kan inte vara hela världens socialkontor. Vårt välfärdssystem måste i första hand vara långsiktigt hållbart och ge människor som bor här verkliga möjligheter till arbete och egen försörjning. Resurserna är inte obegränsade, och politiker som lovar mer bidrag utan att tala om krav, ansvar och finansiering ger människor falska förhoppningar.

Vänsterpartiet kritiserar regeringens begränsningar av kommunala stöd, men den avgörande frågan kvarstår: Hur många människor ska få tillfälligt ekonomiskt stöd utan att samtidigt få en fungerande väg till arbete och självständighet? Och hur säkerställer vi att barn får bättre framtidsutsikter än att växa upp i hushåll som är beroende av bidrag år efter år?

Fattigdom bekämpas inte med politiska poäng eller genom att bygga ut bidragsberoendet. Den bekämpas genom arbete, utbildning, ansvar och en politik som gör det möjligt för fler att stå på egna ben. Det är så vi stärker både människors frihet och välfärdens långsiktiga hållbarhet.

Jörgen Fogelklou (SD), oppositionsråd i Göteborg

Agneta Kjaerbeck (SD), vice gruppledare SD Göteborg med ansvar för sociala frågor