Carl Eos: Säg aldrig att en sur kvinna är sur!

Sveriges alla män gömmer sig bakom Jimmie Åkessons rygg idag. Alla vet att man aldrig säger till en sur kvinna att hon är sur. Men det sa Åkesson till Magdalena Andersson. Är Sverige jämställt nog att hantera detta?

Ett sus gick genom Sveriges medielandskap. Ledarskribenter, journalister och politiska expertkommentatorer drog efter andan. Män i hela landet klamrade krampaktigt fast sig i soffkuddarna. Man säger aldrig till en sur kvinna att hon är sur. Det vet alla.

Man säger att hon verkar trött. Man frågar om hon vill ha en kopp te eller lite massage. Man börjar plötsligt plocka ur diskmaskinen och hoppas att ovädret drar förbi. Men Jimmie Åkesson gjorde inget av detta.

Mitt under TV4 partiledardebatt tittade han på Magdalena Andersson och ställde frågan som ingen svensk man med självbevarelsedrift skulle våga ställa.

”Varför är du så sur hela tiden?”

Sekunden efteråt kunde man nästan höra hundratusentals män viska framför tv-apparaterna.

Spring, Jimmie. Bara spring.

Magdalena Andersson svarade förstås att hon var sur för att ungdomar går arbetslösa. Det är ett svar som åtminstone låter mer statsmannamässigt än att erkänna att Socialdemokraternas betryggande opinionsledning håller på att krympa när valdagen närmar sig.

Sedan ryckte Ebba Busch ut till Anderssons försvar. Hon tyckte inte att Åkessons fråga var lämplig. Man får förstå att Kristdemokraternas främsta uppgift i valrörelsens slutskede inte är att angripa Socialdemokraterna, utan att skydda Magdalena Andersson mot elaka frågor från det egna regeringsunderlaget.

Jag tycker synd om Kristdemokraternas valarbetare. Här har de kämpat i åratal för en borgerlig regering. De har delat flygblad, stått på torg och försvarat Tidösamarbetet vid släktmiddagar. Belöningen blir att partiledaren under slutspurten agerar emotionellt stödhjul åt Socialdemokraternas statsministerkandidat.

Men Åkessons fråga är faktiskt bättre än vad upprördheten antyder. Varför är Magdalena Andersson så sur?

Svenskarna har fått lägre skatt och mer kvar i plånboken. Reallönerna stiger igen. Bensin och diesel kostar betydligt mindre än under de värsta åren. Invandringen har stramats åt. Skjutningarna har minskat och kampen mot den organiserade brottsligheten har fått verktyg som tidigare regeringar vägrade införa. Dessutom har Sverige haft något så exotiskt som politisk stabilitet.

Fyra partier med stora inbördes skillnader har lyckats regera och förhandla fram budget efter budget. Ingen statsminister har behövt avgå samma dag som hon valdes. Inga miljöpartister har lämnat regeringen i panik. Ingen politisk vilde har behövt flygas in från utlandet för att rädda statsbudgeten.

Det har varit förvånansvärt tråkigt. Och det är en komplimang.

Samtidigt varnar allt fler näringslivsföreträdare för vad oppositionens skatter och Miljöpartiets inflytande kan innebära. Företagare oroar sig för konkurrenskraften, investeringarna och svenskarnas jobb. Men från Socialdemokraterna hörs framför allt att allting är fruktansvärt.

Sverige går dåligt när Socialdemokraterna går dåligt. Sverige går bra först när Socialdemokraterna styr. Det är den socialdemokratiska världsbilden i koncentrat.

Magdalena Andersson tycks inte kunna glädjas åt att skjutningarna minskar, eftersom de minskar under fel regering. Hon kan inte uppskatta lägre drivmedelspriser, eftersom det var Tidöpartierna som sänkte reduktionsplikten. Hon kan inte erkänna att invandringen kommit under bättre kontroll, eftersom det skulle betyda att Jimmie Åkesson hade rätt. Därför måste hon vara sur.

Problemet är att Sverige inte har råd med fyra år av socialdemokratisk dålig stämning. Bakom Andersson väntar en regeringsbildning där Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ska enas om skatterna, landsbygden, kärnkraften, bensinen, migrationen och näringslivet.

Det låter mindre som ett regeringsunderlag och mer som ett grupparbete där alla redan från början vägrar tala med varandra.

På Tidösidan vet väljarna vad de får. SD, M, KD och L har visat att de kan samarbeta, lägga budgetar och fatta beslut. På den andra sidan vet väljarna knappt vilka som kan tänka sig att sitta i samma rum efter valet.

Nu gäller det därför att mobilisera. Alla sverigedemokrater måste gå och rösta. Den konservative väljare som tidigare lagt sin röst på KD kan fortfarande välja ett parti som inte skäms för sin egen politiska sida.

Och en röst på ett litet parti utanför riksdagen må kännas kaxig i vallokalen, men den hjälper inte till att skapa en majoritet. MED, Örebropartiet och AFS kommer inte att rösta bort Magdalena Andersson i riksdagen. De kommer inte ens att finnas där.

Vänstern förstår detta. Deras smågrupper mobiliserar åt riksdagspartierna i stället för att kasta bort röster. Nu måste även högerns väljare förstå allvaret.

Sverige står inför ett tydligt val. Fyra år till med ett stabilt Tidösamarbete, lägre drivmedelspriser, stram migration och en hårdare kamp mot brottsligheten. Eller Magdalena Andersson, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Centerpartiet och en regeringsförhandling som riskerar att bli surare än hela TV4-debatten.

Jimmie Åkesson ställde frågan som Sveriges män lärt sig att undvika. Nu återstår bara väljarnas svar. Och vad ni än gör, säg aldrig att en sur kvinna är sur. Om ni inte heter Jimmie Åkesson.

Carl Eos