Pieter Cleppe: Den europeiska ekonomiska politiska modellen utsätts för påfrestningar

I takt med att räntorna stiger globalt börjar de västeuropeiska välfärdsstaterna, som i årtionden har motstått genomgripande reformer, känna av trycket. Framför allt står Frankrike i rampljuset i detta sammanhang. Ränteskillnaden mellan franska och tyska statsobligationer ökar kraftigt, delvis på grund av uttalanden från den franska extremvänstern om att de mycket väl kan komma att ställa in betalningarna på statens skulder om de kommer till makten.

Den franska regeringen försöker under tiden införa vissa besparingar, men marknaderna är inte övertygade och kräver till och med högre räntor på franska statsobligationer än på italienska.

Den 8 oktober gjorde ECB:s ordförande Lagarde redan sitt första verbala ingripande för att begränsa de franska räntorna. När hon vid ett möte bakom stängda dörrar i Luxemburg med euroområdets finansministrar tillfrågades om ränteskillnaderna mellan statsobligationer, ska hon enligt uppgift ha upprepat ECB:s ståndpunkt att institutionen är uppmärksam på att finansmarknaderna fungerar väl, enligt vad ”personer med insyn i samtalen, som uttalade sig på villkor av anonymitet”, uppgav för Bloomberg. Hon ska därvid ha tillagt att ECB har verktyg för att motverka oberättigad, kaotisk marknadsdynamik som hotar den smidiga överföringen av penningpolitiken, förutsatt att tydliga kriterier för stödberättigande uppfylls.

Robin Brooks, seniorforskare vid Brookings Institution och tidigare chefsekonom vid Institute of International Finance, säger i en kommentar till situationen: ”Situationen är allvarlig. Den onda cirkeln – kopplingen mellan banker och stater – är lika allvarlig som den var 2011/12. Om räntorna fortsätter att stiga är vi tillbaka till en utflykt av insättningar.”

Ett av de alternativ som ECB har är att aktivera sitt så kallade Transmission Protection Instrument (”TPI”)-program för att ”motverka oberättigad, kaotisk marknadsdynamik” som hotar penningpolitikens genomslag. Som Bloomberg förklarar innebär detta att ”centralbanken i praktiken skulle trycka pengar och använda dem för att köpa upp obligationer som investerare dumpar. Det skulle inte finnas någon förutbestämd utgiftsgräns, och vissa aspekter av TPI har medvetet lämnats vaga så att centralbanken kan reagera flexibelt på vilken kris den än står inför.”

Detta har aldrig använts, och inte heller ett annat ECB-program, planen för Outright Monetary Transactions (OMT), ett ECB-program för obligationsköp som inrättades 2012 och som har strängare villkor än TPI, till exempel att det land som stöds ingår i ett europeiskt räddningsprogram med politiska villkor.

Som Brooks och många andra har förklarat tidigare har ECB i själva verket stöttat vacklande välfärdsstater i eurozonen i åratal, genom alla möjliga slags åtgärder. I slutändan kommer allt att bero på Tysklands tolerans för denna typ av bakdörrsöverföringar till andra europeiska länder. Vid sidan av detta finns också det faktum att Lagarde, trots sina förnekanden, fortfarande nämns som en potentiell kandidat i Frankrikes presidentval 2027 samtidigt som hon är ordförande för den institution som har stort inflytande över Frankrikes ekonomiska öde. Detta bör väcka uppmärksamhet och kanske inte bidrar till ECB:s trovärdighet som en politiskt neutral institution.

Förslag om ökade EU-utgifter under beskjutning

Frankrikes problem har ännu inte påverkat de långsiktiga förhandlingarna om EU:s budget. Trots att Frankrike är en nettobetalare till EU:s budget, och trots sina egna budgetproblem, har landet vägrat att ansluta sig till gruppen av sex EU-medlemsstater – Tyskland, Nederländerna, Österrike, Danmark, Sverige och Finland – som kräver nedskärningar på ”flera hundra miljarder euro” i förslaget till nästa EU-budget för 2028–2034. Det bör noteras att detta ändå skulle innebära att EU:s utgifter blir högre än under den nuvarande budgetperioden 2021–2027.

Ett specifikt problem här är den höga räntebördan för EU:s slösaktiga och bedrägerikänsliga covid-återhämtningsfond, som utgör en kvarnsten runt halsen på EU-budgeten. Till skillnad från vanliga EU-utgifter har denna finansierats genom gemensamt utfärdade EU-skulder, som nu måste återbetalas.

För två år sedan kommenterade den nederländska EU-ambassadören denna börda och sade: ”Den hänger över våra huvuden som Damokles svärd. Att göra en budget innebär att blicka framåt. (...) Nederländerna skär ned på antalet tjänstemän med 20 procent. Det är inte lätt. Men om vi kan göra det, varför kan vi inte diskutera det här?”

Diplomater försöker nu nå en överenskommelse om nästa fleråriga budgetram (MFF) före årets slut, men enligt läckta tyska diplomatiska telegram är ”EU:s huvudstäder hopplöst låsta”, avslöjar Politico. Enligt telegrammet från den 22 september fanns det ”inga uppenbara möjligheter till kompromiss” under ett nyligen hållet möte mellan EU:s Europaministrar.

Intressant nog avslöjar det tyska diplomatiska telegrammet att Tyskland, Nederländerna, Österrike, Danmark, Finland, Sverige och Belgien ”betonade behovet av betydande nedskärningar”, medan Frankrike endast var ”öppet för riktade nedskärningar”. Frankrike var också bland de medlemsstater som sa att ”nedskärningar inom jordbruks- och sammanhållningsområdena är uteslutna”. Ett nytt kompromissförslag som lagts fram av det irländska EU-ordförandeskapet har inte lyckats förändra särskilt mycket. Det avvisades omedelbart av gruppen kring Tyskland.

Motstånd mot fler EU-skatter

Som ett alternativ till besparingar har den franska regeringen istället drivit på för nya ”egna medel” inom EU – EU-skatter endast till namnet. Man vill att dessa ska inbringa 60 miljarder euro. Enligt uppgift finns det ett ganska stort stöd bland EU-regeringarna för att utvidga användningen av dessa ”egna medel”, tills detaljerna diskuteras. Det irländska EU-ordförandeskapet har uttalat att det råder ”konsensus” bland EU-regeringarna om att använda intäkter från mekanismen för gränsjustering för koldioxidutsläpp (CBAM), en ny EU-klimatavgift, samt från en ny avgift på elektroniskt avfall, för att finansiera den nya långsiktiga EU-budgeten.

Andra föreslagna ”egna medel” är dock fortfarande kontroversiella. Förslag om att införa avgifter riktade mot tobaksprodukter, företagens omsättning eller intäkter från utsläppshandelssystemet möter enligt uppgift motstånd från flera länder, där till exempel Sverige också är bekymrat över konsekvenserna för snus, som är populärt i landet och som åtnjuter ett undantag från EU:s förbud mot snus. Dess popularitet går hand i hand med betydligt lägre rökningstal och betydligt lägre förekomst av relaterade sjukdomar. Att bortse från de olika hälsoeffekterna av olika produkter är verkligen ingen bra idé ur folkhälsosynpunkt.

Ändå är det helt klart just vad Europeiska kommissionen har gjort, även i relaterade politiska diskussioner; till exempel i samband med kommissionens förslag om att kraftigt höja punktskatterna på tobak och nikotin. Även här är det svenska motståndet starkt. Beslutet har skjutits upp till november, för att ge Sverige extra tid att bilda en ny regering efter det nyligen genomförda riksdagsvalet. Koalitionsförhandlingarna går dock mycket trögt i Sverige just nu.

I vilket fall som helst har de ”sparsamma” medlemsstaterna blivit betydligt mer högljudda. I ett brev påpekar de sex medlemsstaterna att diskussionen om ”egna medel” fördunklar debatten. De konstaterar: ”EU:s budget betalas i slutändan av de europeiska medborgarna. Det förblir sant oavsett vilken finansieringsmekanism eller vilka egna medel vi än kommer på.”

De ”sparsamma sex” verkar också ta det lugnt med att inte nå en överenskommelse i år. En diplomat från ett av de undertecknande länderna citeras av FT med följande ord: ”Om inte budgeten skärs ned med hundratals miljarder kommer det inte att bli någon överenskommelse i år.” Detta fick genklang hos Österrikes EU-minister Claudia Bauer, som betecknade tidsfristen som ”konstgjord”.

Det är också talande att Europaparlamentet ”inte ens kommer att ha en ståndpunkt vid slutet av nästa år om vi fortsätter i samma takt”, enligt Europaparlamentarikern Damian Boeselager, en av De grönas förhandlare i budgetfrågan. I tidigare förhandlingsrundor om EU:s långsiktiga budget har Europaparlamentet alltid ställt krav på EU-utgifter som varit ännu större än Europeiska kommissionens. Tack vare högerpartiernas ökade andel av rösterna verkar detta nu förändras.

Klockan tickar. År 2027 kommer det att hållas val i Frankrike, Italien, Spanien och Polen, vilket kan hota att spåra ur förhandlingarna och fördröja utbetalningarna. I Frankrike har Marine Le Pens parti Rassemblement National lovat att halvera Paris bidrag till EU-budgeten. Vissa aktuella opinionsundersökningar förutspår att hon kommer att vinna mot alla tänkbara motståndare i den andra omgången.

Motstånd mot EU-reglering

Kravet på större budgetdisciplin kommer också samtidigt som det finns växande krav på att Bryssel ska tona ner sina regleringsambitioner. I september krävde 13 EU-medlemsstater, med Österrike i spetsen, en omgång av ”grundlig rensning” av EU-lagstiftningen. De efterlyste därmed ett ”europeiskt genomförande- och konsolideringsår”, med huvudfokus på genomförande av befintlig lagstiftning, förenkling, interoperabilitet, utvärdering av den kumulativa bördan, konvergens i tillämpningen, minskning av dubbla rapporteringsskyldigheter samt nödvändiga lagändringar.

Initiativet väcker en uppenbar fråga: Varför ska Bryssel fortsätta att öka regleringskostnaderna samtidigt som medlemsstaterna kräver större finanspolitisk disciplin? Ett verkligt förenklingsår bör också granska EU:s växande lagstiftningspipeline, inklusive lagen om cirkulär ekonomi, den europeiska produktlagen, lagen om digital rättvisa och den planerade översynen av tobaksproduktdirektivet, för att säkerställa att nya regler inte ytterligare undergräver den europeiska konkurrenskraften.

Detta är särskilt relevant med tanke på debatten om EU:s ekonomiska utmaningar från Kina. Tysklands förbundskansler Friedrich Merz och Frankrikes president Emmanuel Macron uppmanade nyligen till starkare EU-mekanismer för handelsskydd för att hantera kinesiska marknadsstörningar. Samtidigt förblir inflödet av olagliga och förfalskade varor, däribland elektronik, textilier och e-cigaretter, ett växande problem, och EU:s bedrägeribekämpningsorgan OLAF lyfter fram den roll som kinesiska importvaror spelar.

I kontrast till den alarmistiska tonen kring Kinas roll har EU visat sig mindre villigt att ta itu med hur dess eget regelverk försvagar den europeiska industrin. Det krävs strängare tillsyn mot orättvisa handelsmetoder och olaglig import, men det kommer inte att ge mycket om europeiska företag fortsätter att drabbas av stigande kostnader för regelefterlevnad, osäkerhet kring regelverket och ytterligare skatter. Att skydda den europeiska konkurrenskraften innebär också att ta itu med de bördor som EU lägger på sina egna industrier.

Slutsats

I takt med att de västeuropeiska välfärdsstaterna utsätts för påfrestningar, med Frankrike i centrum, har diskussionen om en ny eurokris blossat upp på nytt. De finanspolitiska påfrestningarna kommer oundvikligen att komplicera en överenskommelse om EU:s långsiktiga utgifter ännu mer än vad den annars skulle ha gjort, eftersom EU:s överreglering fortsätter att ifrågasättas av dem som inser att den är kärnan i den bristande konkurrenskraften som orsakar låg ekonomisk tillväxt och därmed otillräckliga skatteintäkter. Vägen är fortfarande lång, men säkert och stadigt håller den ekonomiskpolitiska konsensusen i Europa på att förändras.

Pieter Cleppe