Helene Bergman: Offentlig sektor är ingen aktiviströrelse

En kommunal socialchef river ned ett partis valaffischer och berättar sedan om det i sociala medier. Enligt Riks sitter hon dessutom i styrelsen för Feministiskt initiativ i Göteborg.

Jag reagerar inte främst för att det handlar om Sverigedemokraterna. Jag reagerar för att det handlar om offentlig sektor.

Det här är nämligen betydligt större än några valaffischer. Det handlar om gränsen mellan politisk aktivism och offentlig tjänst. Naturligtvis har även offentliganställda rätt till politiska åsikter. Det är inte det saken gäller. Vi lever i en demokrati.

Men den som är chef inom socialtjänsten har också ett särskilt ansvar. Hon företräder inte bara sig själv. Hon företräder en offentlig verksamhet som finansieras av skattebetalarna. Av alla skattebetalare.

Även dem som röstar på Sverigedemokraterna. Även dem som röstar på Moderaterna. Även dem som röstar på Socialdemokraterna. Även dem som röstar på Feministiskt initiativ. Just därför måste gränsen mellan aktivism och offentlig tjänst vara glasklar. Den offentliga sektorn bygger ytterst på förtroende.

Den ensamstående mamman som söker hjälp hos socialtjänsten ska inte behöva fundera över socialsekreterarens partibok. Den äldre mannen ska inte behöva undra om hans politiska uppfattning påverkar bemötandet. Invånaren ska möta en professionell offentlig sektor – inte en politisk rörelse.

Vi accepterar inte att en domare river valaffischer. Vi accepterar inte att en polis gör det. Vi skulle reagera om en åklagare gjorde det. Varför skulle ribban vara lägre för en chef inom socialtjänsten? Det handlar inte om vilket parti som drabbas. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha.

Under senare år har gränsen mellan offentlig sektor och aktivism blivit allt suddigare. Tjänstepersoner uttalar sig politiskt, myndigheter driver opinionsbildning och ibland verkar det som om vissa glömt vilken roll de faktiskt har. Den offentliga sektorn är inte till för att fostra medborgarna politiskt. Den är till för att tjäna dem.

Ibland funderar jag på om skattebetalarna borde få öronmärka sina skattepengar. Inte för att det är ett realistiskt system. Utan för att allt fler verkar ha glömt vem som betalar lönen. Den offentliga sektorn tillhör inte aktivisterna. Den tillhör medborgarna.

Helene Bergman