Den moderna människans högsta syfte är självförverkligande. Ingen annan gärning står lika högt i kurs som jakten på sin fulla potential. Strävan uttrycks ofta som att vara sann mot sig själv: man ska göra det som känns rätt, så att man en dag kan bli sitt hela jag.

Det svenska samhället är i dag inrättat för att möjliggöra just detta. Att göra som man vill (inom lagens gränser) eller att bli som man vill – inklusive att byta kön – har upphöjts till rättigheter. Frihet har kommit att betyda individens möjlighet att forma sitt eget liv. Självförverkligandet har gradvis blivit en moralisk plikt.

Men samhällen bygger inte främst på rättigheter utan på lojaliteter. Ingen armé, inget äktenskap, inget företag och ingen nation kan fungera om människorna alltid sätter sina egna preferenser först. Den klassiska traditionen ställde frågan: ”Vilka plikter har människan?” Den moderna människan frågar istället: ”Vilka friheter kan jag kräva av staten?”

Lojaliteten mot sig själv har kommit att stå över alla andra lojaliteter. Att vara trogen familj, nation eller kyrka betraktas däremot med misstänksamhet – som om sådan lojalitet hotade den individuella friheten. Vi byter arbetsgivare så fort den inte längre leder till självförverkligande. Vänskaper bryts efter ett inlägg på sociala medier. Grannar som röstar annorlunda misstänkliggörs. Kärleksrelationer lämnas när förälskelsen svalnar. Att ta ut skilsmässa ses ofta som en styrkehandling och ett bevis på att man vågar vara lojal mot sig själv.

I stället för lojalitet har vi fått nätverkande. Att stå vid någons sida även när det kostar har blivit sällsynt. Frågan är numera: ”Vad tjänar jag på den här relationen?” Relationer blir instrumentella, alltså verktyg utan egenvärde som används för att flytta fram sin egen position. Samma logik gäller politiken. Många väljare är inte längre lojala mot idéer eller partier utan mot den person eller rörelse som för stunden ger störst tillfredsställelse. Och vi är snabba att anklaga samma parti för svek när det inte längre prioriterar just våra frågor.

Ofta förväxlas lojalitet med lydnad. Lydnad är ett rött skynke för liberalismen, som ser det som oförenligt med frihet. Men det är en villfarelse: frihet kan bara existera ovanpå ett lager av människor som är lojala mot något större än sig själva. Om varje band blir frivilligt, tillfälligt och uppsägningsbart, försvinner de institutioner som gör friheten möjlig från första början.

Även om lojalitetsbegreppet har tappat sin status hos den enskilde lever det kvar i svensk lag. Det finns få brott som är så moraliskt laddade som förräderi eller högmålsbrott: uppsåtliga svek mot de plikter en medborgare har mot staten. Att låta sitt eget självförverkligande, rikedom, status eller spänning gå före plikterna mot det allmänna kan fortfarande bestraffas med lagens strängaste straff.

Det är bra. Och det borde ge var och en en tankeställare om lojalitetens vikt. Den som verkligen lyssnar på den tanken hör den tysta varningen: en nation som gör självförverkligandet till det högsta goda kommer till sist att upptäcka att den offrat allt det som var värt att förverkliga.