Markus Johansson-Martis: EU:s Islanddröm gick i kras

När jag var med och hjälpte Miðflokkurinn, Islands motsvarighet till SD och andra länders nyhögerpartier, i deras valrörelse 2024 var det flera saker som fastnade hos mig. Landet var på många sätt som oss. Men på andra inte.

Bara en sådan sak som att islänningarna identifierar sig som främst nordbor, men närmare USA än Europa säger en hel del. En annan sak var migrationsdebatten. Att komma dit och höra hur snacket gick var som att åka tidsmaskin tillbaka till ungefär valet 2018, med helt andra måttstockar än vad dagens Sverige har.

Men en tredje sak var just EU-frågan. Snabbt fick jag och mina kollegor klart för oss att den inte ens kommer på tal. I alla fall inte bland högerpartierna. Islänningar ska styra sitt fiske fritt. De behöver inte EU.

Vid ett tillfälle pekade kampanjchefen mot en karta över det lilla ö-landet, några mil ut i havet i nordöstlig riktning. I Dreki-zonen (Drakzonen) finns enorma mängder olja som de vill borra efter när de tar makten. Prognosen är mellan 6-12 miljarder oljefat, vilket motsvarar ett värde på ungefär 330 till 660 miljarder euro. EU:s vision om att stoppa utvinningen av olja i Arktis vore förödande för sådana planer.

Det gäller att tänka stort, tänkte jag. I jämförelse med en svensk kontext är det något de är ganska bra på däruppe i Nordatlanten.

EU-omröstningen som skedde 29 augusti i landet var en tydlig påminnelse om detta.

13 år efter avbrottet

Nej-sidan vann med sina 52,8 procent av rösterna mot Ja-sidans 47,2. Endast 12 600 röster skilde sidorna åt, med ett valdeltagande på över 82 procent, det högsta sedan parlamentsvalet 2009.

Konkret handlade inte folkomröstningen om ett omedelbart EU-inträde utan en omröstning om huruvida landet skulle ta upp de frysta förhandlingarna om ett EU-inträde.

De senaste förhandlingarna lades på is 2013, när Självständighetspartiet (typ Moderaterna) tog regeringsmakten. Då hade förhandlingar hållit på sedan 2009 i finanskrisens efterdyningar. Men då vänstersidan vann parlamentsvalet 2024 har frågan dykt upp igen.

Statsministern Kristrún Frostadóttir lovade att en ny folkomröstning skulle hållas senast 2027. Men oroligheterna kring Trump och Grönland fick regeringen att flytta fram folkomröstningen med förhoppning om att smida medan järnet är varmt.

Torskkrigens arv

Men säkerhetsläget blev aldrig det folkomröstningen handlade om.

För att förstå kontexten av valet är det viktigt att komma ihåg att Isländsk historia är en lång historia av särpräglad identitet men under andra länders styre. De blev självständiga först på 40-talet från Danmark och har längre än så bråkat med större makter om sin fiskerätt. Senast var det Storbritannien under Torskkriget på 1970-talet som fick åka på stryk. Landet vann konflikten som egentligen inte klassas som ett regelrätt krig.

Värnandet av fiskeindustrin är en självklarhet än idag, givet att den utgör 40% av landets export. Risken att tappa kontrollen över det egna fisket förblev Nej-sidans starkaste kort, om än inte det enda, i valrörelsen. Man litar helt enkelt på att “medbestämmande” från 27 andra och mycket större EU länder under Common fishinh policy skulle vara gynnsamt.

Ja-sidan lyfte dock vissa befogade orosmoln.

Dels pekade de på stigande levnadskostnader i landet. Island betalar i dag runt hiskeliga 9 procent i bolåneränta, mot eurozonens 4. Dessutom slukar EU redan idag 66,5 procent av landets export. Deras idé var då att mer EU och ett införande av euro som valuta skulle skapa ekonomisk stabilitet.

Men bland väljarna hade teorin ingen chans mot den isländska attityden: att de reder sig bäst själva.

Nej-sidans idé

Breki Atlason, jobbar för Miðflokkurinn och var medgrundare till Nej-sidans valorganisation.

Trots att både Politico och Financial Times har med trovärdighet lyft det ekonomiska argumentets betydelse menar han att ja- sidan överdrev bägge delar Ja-sidan lutade sig mot. Både hur dålig kronan egentligen är, och hur enkelt euron skulle lösa landets problem.

Kronan, menar han, har sina nackdelar för en så liten ekonomi, men ger också en monetär flexibilitet som Island förlorar om euron införs.

Att skylla höga räntor och boendekostnader på isländska kronan är, enligt honom, för enkelt. De flesta av problemen är inhemska och går att lösa inhemskt, om den politiska viljan finns. Hans oro, som många väljare delade, är att regeringen, i stället för att fokusera på just de reformerna, presenterar “mer EU” som en mirakelkur.

Därutöver pekar han på att Island redan sitter i ett bra läge då de båda är medlemmar i EES, som ger dem tillgång till den inre marknaden, och NATO. Som icke-medlemmar i EU kan de fortsätta styra sin egen handels- och finanspolitik.

Tungan på vågen blev därför helt enkelt att det saknades en överväldigande anledning att rucka på denna ordning. De kan både få kakan och äta den.

En generation framåt

Politico pekar mot att frågan förmodligen nu är uppgjord för en generation framåt, om inget exceptionellt händer. Det kan nog stämma. Kristrún har lovat att inte återuppta frågan under mandatperioden.

Det var endast i Reykjavik som Ja-sidan var marginellt större än Nej. I övrigt vann Nej-sidan stort, även bland unga väljare.

Min konversation med Breki drar mig till minnes av valrörelsen för 2 år sedan. Islänningarna är, precis som jag konstaterade inledningsvis, lika oss på många sätt, men olika på andra.

En sak vi har gemensamt är politiker som gärna skjuter problemen ifrån sig, och hellre låter andra lösa dem. Om bara organisationen “X” fick ta ansvar i stället kanske allt skulle bli bra. Men det stämmer förstås inte. De flesta utmaningar vi står inför är problem som kan lösas av oss själva, bara vi vill. EU kan däremot vara i vägen.

En stor skillnad mellan våra folk är dock att väljarna själva tycks vara snäppet mer nyktra i sina politiska slutsatser, möjligtvis med migrationsfrågan som undantag. De vet att till syvende och sist vilar deras egna öde på vad de själva uträttar på den ensamma ön i norr.

Men mest av allt påminner folkomröstningen och Brekis ord om en viktig sak vad gäller EU: Allt vad som är gott med ett EU-samarbete går att få även om man står utanför unionen, och allt ont tillkommer endast vid ett medlemskap.