Mira Klang: Om kvinnor inte kan hållas ansvariga – hur kan de då vara myndiga?

Hur kan en kvinna som mördat sina egna små barn bli föremål för en så stark kvinnlig solidaritet att sympatin för mördaren överskuggar sympatin för offren? Framför allt: vad innebär det om vi köper problemformuleringen?

”Kvinna led av förlossningspsykos – dödade tre barn”. Jag hade just nattat min ettåring när jag läste de hårresande orden i det internationella nyhetsflödet.

Med öppet sinne för sanningen började jag följa den sex veckor långa direktsända rättegången i Massachusetts, i sin helhet, omedveten om att tusentals andra mammor skulle komma att ge mig minst lika hårresande insikter. Och att mörderskan trots medierapporteringen aldrig diagnostiserats med psykos.

Åklagarsidan har de senaste sex veckorna med vittnesmål uppvisat bevis efter bevis på hur Duxbury-invånaren Lindsay Clancy planerade och utförde morden i sina sinnes fulla bruk.

Hon räknade ut hur lång tid det skulle ta för maken att göra två ärenden, hämta restaurangmat och köpa medicin på ett apotek, och så fort han gått utanför dörren tog hon med sig barnen ner i källaren där hon ströp dem en och en med träningsband. Hon behövde själv hålla hårt i banden hela tiden för att genomföra morden.

Det ena barnet, treårige Dawson som hon i sociala medier skrivit att hon inte tycker om, flydde till pappans kontor där han också hittades. Av sin pappa, medan han pratade med 911.

Samma pappa som konspiratoriskt lagda feminister nu menar är den egentliga mördaren, trots att precis alla i rättssalen är eniga om att det var Lindsay Clancy som ströp sina tre små barn till döds. Hon har alltså erkänt det själv, uppgett detaljer om vad hon sa till barnen under dådet, och aldrig hävdat något annat.

Rättegången går ut på att 12 jurymedlemmar ska avgöra huruvida hon är skyldig, eller oskyldig till kriminellt ansvar med ”sinnessjuk” som motivering.

Försvarets linje är att hon drabbades av förlossningspsykos med röster som uppmanade henne att döda barnen, men som endast påstås ha varat i precis de 18 minuter det tog att döda barnen och försöka ta sitt eget liv genom att skära ytliga sår på hals och handleder samt hoppa ut genom fönstret på andra våningen. 
Det första hon yttrade när hon vaknade upp på sjukhuset var önskan om att få en advokat. Hon frågade ingenting om barnen; däremot frågade hon om sin egen hälsa. Hon blev nämligen förlamad i underkroppen.

Hon hade aldrig tidigare och har aldrig efteråt hört några röster, och till en specialistläkare har hon uppgett att rösterna var som ”hennes egna tankar”. Inte som någon annans röst. Det överensstämmer med det faktum att hon en tid innan morden berättade för sina föräldrar att hon hade tankar om att skada barnen.

Men inte ens när experter konstaterar att ovälkomna tankar inte är detsamma som det psykotiska ”höra röster”, vilket leder till slutsatsen att Lindsay Clancy endast lydde sin egen vilja, ger kvinnor upp på mörderskan. För hon var åtminstone deprimerad.

Rörelsen som uppstått, och eskalerat, under tiden som rättegången har pågått är bisarr att bevittna. Feminister iklär sig rosa, ställer sig utanför domstolen, busvisslar efter Clancys advokat och skanderar ”Free Lindsay” och ”Tell her that we love her”. På Tiktok lägger mödrar upp klipp på där de gör illa sina barn, eller kastar prylar i väggen, och skriver ”Me too, Lindsay” eller ”Same, Lindsay”.

Feminister ursäktar hellre trippelmord på småbarn än att se en kvinna ta ansvar för sina egna handlingar. Om den påstådda psykosen motbevisas övergår man till att handlingarna ska förnekas trots kvinnans eget erkännande.
Juryn sitter just nu, sedan i fredags, och överlägger. Det borde ha tagit max 10 minuter. Skyldig till tre mord och rätt in i finkan. För om resultatet inte blir sådant innebär det att kvinnor får mörda sina barn om de är deprimerade. Och rättssystemen älskar prejudikat.

Det här öppnar upp för en ny, skrämmande, verklighet. Ska kvinnor då också fråntas rösträtten när de är deprimerade? Ska Socialtjänsten omhänderta barn när mödrar diagnostiseras med förlossningsdepression? De är ju alla med Clancys hejarklacks logik tickande barnamordsbomber. 
Eller ska samtliga kvinnor i samhället omyndigförklaras på grund av hormoner? Den förklaringsmodellen använde man när man ville förhindra kvinnlig rösträtt. 
Feministerna nöjer sig inte längre med att propagera för abort ända fram till födseln, vilket redan blivit verklighet i flera amerikanska delstater. Nu ska kvinnor tillåtas att döda barn utanför livmodern också. Man får åtminstone ge dem att de är konsekventa.

Jag har varit borta från debatten i ett par år, men minst en sak är densamma: feministerna jobbar varken för kvinnors eller barns bästa.

De faktiska offren i det här fallet är Cora, 5, Dawson, 3, och Callan, 8 månader.

Vi kvinnor är visst alltid offer för vår biologi – tills vi ska få rösta.