Det är förenat med allvarliga sociala och professionella risker att kritisera det svenska jämställdhetsidealet. Frågans centrala plats i den svenska självbilden anses ofta vara lika helig som föreställningen om demokrati och rättsordning.

Trots otaliga regeringar av olika politiska kulörer är det många som upplever att Sverige, i det stora, inte riktigt har gått i rätt riktning. I stället för seriöst nationsbygge har vi sett en slags förvaltad nedgång av samhället. Om så är fallet finns det anledning att granska de ideal som varit styrande under denna nedgång. Jämställdhetsidealet är ett av dem.

Tanken om jämställdhet är i grunden god. Men svenska jämställdhetsidealet bygger inte på tanken att män och kvinnor bör ha lika rättigheter inför lagen. Idealet bygger däremot på föreställningen att relationen mellan könen är en maktrelation mellan privilegierad och underordnad.

Det moderna Sverige betraktar sig som sekulärt, och därmed rationellt. Men ett samhälle upphör inte att vara religiöst bara för att människor slutar gå i kyrkan eller läsa Bibeln. När kristendomen sekulariserades försvann inte de kristna kategorierna förövare och oskyldigt offer – alltså tanken att människan i grunden präglas av en skuld, en arvsynd som bara Gud kan lyfta. Kategorierna försköts bara från relationen mellan människa och Gud till relationen mellan människor och grupper. Eller som det svenska jämställdhetsidealet uttrycker det: mellan man och kvinna.

Inom kristendomen lyfts skulden genom Kristi kors. I det sekulariserade Sverige finns ingen gudomlig förlåtelse som kan lyfta skulden, och därför måste skulden ständigt omfördelas och återskapas på jorden. Det svenska jämställdhetsidealet bär tydliga spår av denna sekulariserade skuldfördelning.

Ur detta ideal föds ett samhälle där människan i mindre utsträckning förstås genom plikter, relationer och funktioner, och mer genom en plats i en moralisk hierarki. I den hierarkin blir mannen inte längre främst far, make eller medborgare, utan bärare av en orättmätig patriarkal makt. Kvinnan blir inte längre främst moder, hustru eller civilisatorisk partner, utan bärare av strukturell utsatthet.

Att Jämställdhetsmyndighetens anställda till 82 procent utgörs av kvinnor, utan att detta uppfattas som ett problem inom ett projekt som säger sig eftersträva symmetri mellan könen, antyder att jämställdhetsidealet egentligen inte handlar om balans, utan om att omkullkasta en moraliskt orättfärdig hierarki.

Detta tankesätt hämtar just sin kraft från föreställningen om en permanent asymmetri mellan förövare och offer, man och kvinna, där nya former av dold makt ständigt måste avslöjas. Utan asymmetrin förlorar det svenska jämställdhetsprojektet sitt existensberättigande.