Linnea Klingström: Leve den svenska sensommaren!

När sensommarskymningen sänker sig över vårt avlånga land sker något som är djupt rotat i den svenska folksjälen. Det är som om naturen håller andan, och ur denna tystnad väcks några av våra mest karaktäristiska traditioner till liv: kräftskivan och surströmmingspremiären till tonerna av "Helan går".

I en tid där världen ständigt förändras och moderniseras står dessa sensommarfester som orubbliga pelare av svensk kultur och gemenskap. De är en hyllning till vårt arv, vår natur och det unika sätt på vilket vi svenskar möter årstidernas växlingar.

Kräftskivan är idag sinnebilden av den svenska sensommarnatten, men så har det inte alltid varit. Under 1600- och 1700-talet användes kräftor främst som ingrediens i stuvningar, färser och andra varma rätter.

Först under 1800-talet började kräftan bli populär som måltid. Det var också då det blev vanligt att koka kräftorna hela och äta dem kalla, framför allt i samband med sommarens kräftfiske.

I borgerliga miljöer växte det fram en tradition att med ”kräftsup” uppmärksamma övergången från sommar till höst. Den ökande konsumtionen gjorde att kräftbeståndet mot slutet av 1800-talet riskerade utfiskning och det blev därför nödvändigt att begränsa fisket. Förbud mot kräftfångst infördes mellan november och augusti och premiären för kräftfisket sattes till 7 augusti.

Därmed blev kräftor en eftertraktad delikatess som var otillgänglig större delen av året. Kräftpremiären ansågs värd att fira och traditionen med kräftkalas utvecklades. Kräftskivan som vi känner den idag växte sedan fram under 1900-talets början. I tidningen Kalmar kunde man den 11 september 1909 läsa:

"Kräftan kan äfven begagnas till kräftkalas ute i det fria på vackra höstkvällar med mycket månsken, kulörta lyktor, unga damer och flirt."

Och ungefär så kan väl en kräftskiva beskrivas än idag.

Under kulörta lyktors sken, med pappershattar på svaj och västerbottenpaj på bordet, samlas vi kring de röda delikatesserna. Det är en tradition som doftar av dillkronor och saltvatten, en fest där det enkla möter det sublima. Att sörpla en kräfta är inte bara en måltid. Det är en rituell handling, en gemensam hyllning till de skatter som våra egna svenska insjöar och hav skänker oss. När vi sitter tillsammans i trädgården eller på verandan, omslutna av den svala luften, är det svårt att inte känna en innerlig samhörighet med jorden och med varandra.

Längre norrut, längs Norrlands karga och vackra kustlinje, firas en annan, minst lika viktig tradition: surströmmingspremiären med surströmmingsklämman. När den första burken öppnas under bar himmel, ackompanjerad av mandelpotatis, tunnbröd och rödlök, är det en manifestation av den svenska själen.

Den urgamla konserveringsmetoden att syra strömmingen har mättat våra förfäder genom århundraden. I perioder då saltet var dyrt, som under 1500- och 1700-talet, ökade produktionen av surströmming. På 1800-talet började man förpacka surströmmingen på burk och i samband med det gick den från att vara fattigmansmat till festmat.

I Sverige var surströmmingspremiären från 1940 till 1998 lagstadgad till den tredje torsdagen i augusti. Många väljer fortfarande, av tradition att vänta med att öppna den första surströmmingsburken till just surströmmingspremiären.

Ingen svensk sensommarfest är dock komplett utan tonerna runt bordet. Snapsvisorna! Snapsvisan är en unik svensk konstform: en genialisk blandning av sång, humor och dryckesgemenskap. Tyvärr hörs dessa stämmor alltmer sällan runt borden idag.

Men det finns hopp! Snapsvisan är inte död, den väntar bara på att stolt stämmas upp igen. Det krävs så lite för att hålla traditionen vid liv: en hög röst, något att skåla med och viljan att sjunga tillsammans. Genom att stämma upp i en "Helan går" för vi arvet vidare till nästa generation och fyller den svenska sensommarnatten med den glädje och samhörighet som våra förfäder kände.

Att fira kräftskiva, äta surströmming och sjunga snapsvisor är akter av ren kärlek till det svenska. Det påminner oss om vilka vi är, varifrån vi kommer och skönheten i det land vi har fått att förvalta. Låt oss därför höja våra glas, sjunga våra visor för full hals och med stolthet föra dessa fantastiska traditioner vidare in i framtiden.

Leve den svenska sensommaren!