Linnea Klingström: Låt pojkarna brottas!

Jag gick en omväg bakom skolan för att kunna tjuvkika på leken. Jag brukade finna honom gungande eller lekande i sandlådan. Men nu kunde jag inte se honom på den myllrande skolgården. Några lärare fick syn på mig, vinkade, pekade, och där, halvt inne i en buske, brottades min son med en annan pojke. Det gick vilt till. Jag ska erkänna att jag blev ställd. Fick de verkligen leka sådär? Det kändes så… gammaldags.

På hemvägen frågade jag oroat: ”Är ni ovänner – är han dum mot dig?”

Min son tog min hand, log, och svarade: ”Nää, tvärtom, han är min nya vän!”

Det finns en växande trend i det moderna skolsystemet och föräldraskapet att betrakta unga pojkars naturliga, fysiska energi som ett problem. När två pojkar ryker ihop i en lekfull brottningsmatch på skolgården reagerar vuxenvärlden ofta med panik.

Med förmaningar om att sitta still och att lösa konflikter med ord har vi skapat ett samhälle där traditionell maskulin energi misstänkliggörs och likställs med aggression. Den som har spring i benen och brottning i armarna ska medicineras eller kuvas till stillhet.

Men när pojkar berövas chansen att testa sina fysiska gränser, att ramla och resa sig igen, går de miste om den grundläggande mentala robusthet och det självförtroende som krävs för att navigera i vuxenvärlden. Resultatet blir en generation av unga män som är djupt osäkra i sin egen identitet. Konsekvensen av det: galopperande psykisk ohälsa och en vilsenhet som i värsta fall lämnar fältet öppet för destruktiva krafter.

Osäkerhet och brist på mål och mening är en av gängkriminalitetens absolut största rekryteringsbaser. De kriminella nätverken erbjuder precis det som det moderna samhället har rationaliserat bort: en tydlig struktur, en gemenskap och en arena där fysisk styrka och risktagande premieras. Men i gängmiljön saknas den moraliska kompass som en sund vuxenvärld borde stå för. En moralisk kompass som skolan borde kunna erbjuda.

Styrka och maskulinitet är nämligen i sig inte destruktiva egenskaper. Det är frånvaron av vägledning som gör dem farliga. Om pojkar får mäta sina krafter på skolgården lär de sig i själva verket grundläggande respekt för andras fysiska gränser.

De lär sig exakt hur hårt de kan ta i utan att skada sin kamrat, vilket bygger en trygghet i den egna kroppen. En pojke som har fostrats till att bli säker i sin egen kraft har inget behov av att trycka ner andra eller hävda sig genom våld. Han utvecklar istället den moraliska ryggrad som krävs för att bli en beskyddare: en man som vänder sin styrka utåt för att värna de som är svagare i samhället.

När vi abdikerar från uppgiften att forma pojkars energi till någonting konstruktivt lämnar vi över fostran till de kriminella gängen (eller till ensamma unga mäns våldsfantasier på pojkrummet). Där transformeras den undertryckta energin inte till beskydd, utan till ett otyglat och hänsynslöst våldskapital.

Det är dags att tala om kopplingen mellan samhällets feminisering och de kriser vi ser på gatorna och i klassrummen. Att låta pojkar vara pojkar är inte att bana väg för toxiska beteenden, det är ett sätt att skapa balanserade och ansvarsfulla män. Låt pojkarna brottas på skolgården, för ett tryggare samhälle för alla!

Linnea Klingström