Nima Rostami: Det räcker inte att emellanåt låna makten av sossarna

Under de senaste hundra åren har Socialdemokraterna styrt Sverige i 72 år. Nu tycks en rödgrön regering återigen bli ett faktum. Loppet för högern är inte kört, men det är nära. Frågan är varför högern så sällan lyckas göra det Socialdemokraterna gjort i decennier: ta makten, behålla den och faktiskt förändra landet i grunden. Svaret är att högern historiskt sett inte har erövrat makten – man har fått låna den, tillfälligt, i väntan på att väljarna återgår till det som upplevs som ett naturligt styre. Många trodde att den traditionen var bruten genom Sverigedemokraternas intåg. Verkligheten tycks visa något annat.

Tre strukturella hinder förklarar varför.

Den demografiska förändringen talar emot högern

Sveriges befolkningssammansättning har förändrats i en takt utan historiskt motstycke. År 2000 hade 14,5 procent av befolkningen utländsk bakgrund. År 2017 hade siffran stigit till 24,1 procent. I dag, 2026, har nästan tre miljoner personer – 27,7 procent, drygt var fjärde invånare – utländsk bakgrund. Detta ska sättas i kontext då den totala befolkningsmängden är drygt 11 miljoner. Det är en av de snabbaste demografiska omvandlingarna i ett västeuropeiskt land i modern tid.

Den totala invandringen speglar många olika skäl: arbete, studier, asyl- och anhöriginvandring, och kommer i dag i hög grad från länder som Indien, Kina och Ukraina (massflyktsdirektivet).

Men inom just den asylrelaterade invandringen, som historiskt gett upphov till de mest varaktiga och permanenta bosättningsmönstren, har ett fåtal länder dominerat helt: Irak vid toppen 2006, Syrien från 2015 och framåt, samt Afghanistan och Somalia som återkommande stora grupper genom hela 2010-talet. Sex länder: Syrien, Irak, Iran, Afghanistan, Somalia och Eritrea, står i dag för drygt en fjärdedel av samtliga utrikesfödda i Sverige. Det är denna koncentration snarare än invandringens totala volym som är den politiskt avgörande poängen.

Väljarkåren förändras i takt med befolkningen. Väljare med utomeuropeisk bakgrund röstar i högre grad på vänsterpartier, delvis till följd av välfärdsstatens roll, eller snarare sagt bidragssystemets inlåsningseffekt, i kombination med gruppens inboende icke-västerländska kulturella och politiska värderingar. I val som avgörs med knappa marginaler väger detta tungt. Högern har av naturliga skäl haft svårt att nå ut till dessa väljargrupper, medan vänstern under lång tid har byggt relationer via sin förlängda arm: fackföreningar, ”civilsamhälle” (bidragsdrivna projekt) och förvaltningen.

Tjänstemannakåren "transferiatet" är ett värre hinder än väljarkåren

Om demografin är en långsam motvind är förvaltningen en mer direkt broms. Myndigheter och kommuner rekryterar i praktiken sin personal ur samma utbildningsmiljöer och normer, vilka sällan speglar högerns prioriteringar. Redan i skolan institutionaliseras denna grupp i marxistisk anda. Förvaltningsapparaten har ett tröghetsmoment som i praktiken sätter gränser för regeringsmakten, speciellt om den är högerlutad.

Högern kan vinna ett val och ändå se sina reformer vattnas ur eller tolkas restriktivt i tillämpningen. Att vinna regeringsmakten är inte detsamma som att vinna kontroll över genomförandet. Detta har högern inte förmått att definiera. Moderaterna har skapat egna institutioner, men de är i sådan samklang med sossarnas att det i praktiken bara blir en mindre nyansskillnad.

Islam och islamiseringen är ett ytterligare allvarligt hinder och hot

Det tredje hindret är att högern sällan vågar inse islams hot på allvar. Den demografiska förändringen och transferiatets intresse av att upprätthålla ett nytt ”proletariat” för att ta makten, behålla den och styra landet via en helt ”demokratisk” metod är framträdande. Man har genomfört en demografisk förändring som gynnar just vänstern och på detta sätt skapat en demografisk demokrati för att behålla makten.

Ett märkbart resultat av detta är att de västerländska värderingarna krockar med den nya demokratin. Parallellsamhällen och den utsiktslösa kapaciteten att integreras i den västerländska kulturen diskuteras i eufemismer snarare än rakt på sak, av rädsla för att stämplas. Så länge islamiseringsdebatten, till följd av migration och därmed demografisk förändring, hanteras som något man nätt och jämnt vågar nämna blir ett regeringsinnehav sällan ett varaktigt maktskifte och en varaktig förändring. I detta avseende finns tydliga åtgärder: repatriering och återkallelse av medborgarskap samt tydliga metoder för att stoppa inflödet som driver islamdemografin framstår som en mycket praktisk politik.

Det är snart val!

Ingen av dessa tre faktorer är oövervinnerliga, men tillsammans förklarar de varför högerns regeringsperioder historiskt blivit parenteser snarare än nya normallägen. Ska mönstret brytas krävs mer än en valvinst vart tionde år. Det krävs en långsiktig strategi för att nå nya väljargrupper, reformera förvaltningens genomförandekraft och våga äga integrationsfrågan utan omsvep. Detta lyckas högern sällan med, därför att det marxistiska narrativet dominerar även högern. Resultatet är en strukturell motvind som inte försvinner med en enskild valseger.

Nima Rostami, advokat och konservativ debattör