Bitte Assarmo: Kallad "smuts" i mitt eget land – bara för att jag har hund

Om någon hade sagt till mig, när jag växte upp, att jag skulle bli kallad ”smuts” i mitt eget land bara för att jag som så många andra svenskar väljer att ha hund skulle jag ha skrattat. Men idag, x antal decennier senare, befinner vi oss just där: i ett dystopiskt och dysfunktionellt ingenmansland där människor från kulturer väsensskilda från den svenska kallar oss just det – utan minsta lilla konsekvens.

Svenskarna är ett hundälskande folk. Vi är dessutom generellt duktiga på att ta hand om våra fyrfota vänner, plocka upp efter dem när vi är ute och rastar dem och att respektera vart de får följa med och vart de inte får följa med. Men det spelar föga roll när det offentliga rummet fylls allt mer av människor som ser hunden som ”oren” och oss hundägare som ”smuts”.

Det här har pågått länge. Ogillande blickar på gator och torg, suckar och missnöjda suckar i kollektivtrafiken (och då pratar jag om områden där hunden får vistas) och ibland direkt fientligt bemötande.

Nyligen råkade jag ut för en hel familj med fientlig attityd till oss svenskar och vår fyrfota vänner. Jag var på promenad i ett av grönområdena där jag bor – en park öppen för alla, från barnfamiljer till just hundägare. I anslutning till området finns en rastgård där man kan släppa hunden fri om man vill, men jag gick på gångvägen och höll hunden kopplad.

Vi strosade fram i lugn takt, jag och min hund av modell mindre, och eftersom det var mycket folk i rörelse höll jag henne i stramt koppel nära mig. Men jag hann inte många meter förrän en familj på fem, sex personer reste sig från sin picknickfilt och började gå mot oss. Bakom dem låg tallrikar, muggar, servetter och matrester kvar i gräset, som om devisen om att hålla Sverige rent inte riktigt nått fram.

De hade flera barn – flickorna klädda i hijab och långärmat precis som sin mor, pojkarna i shorts och t-shirts – och plötsligt började två av barnen rusa rakt emot mig och hunden. De skrek högt, viftade med armarna och närmade sig med sådan fart att jag drog hunden ännu närmare. Inte för deras skull utan för hennes för man vet aldrig hur en liten hund reagerar när två ungar kommer stormande i högan sky medan de skriker oartikulerat.

Några meter ifrån oss stannade de och stirrade på oss med hatfyllda blickar medan de fortsatte skrika. De fick snart sällskap av sin far, som kom gående med bestämda steg och pekade på hunden.

”Den förbjuden ha hunden här!” sa han högt och med eftertryck.

”Nej, det är inte förbjudet” svarade jag i så normal samtalston som jag förmådde.

”Förbjuden, du försvinn!!!” fortsatte han med ilsket tonfall och hans hustru, som nu också kommit fram, fyllde i med samma frenesi:

”Barnen rädd! Försvinn! Barnen rädd!”

Jag kände hur irritationen steg, men eftersom man vet att rasistkortet fortfarande smäller högre än sanningen, tog jag ett djupt andetag och svarade så sansat jag kunde:

”Hundar är inte förbjudna i Sverige. Vi älskar hundar i Sverige. Jag tänker fortsätta att gå här med min hund precis när jag vill. Passar det inte så kan ni försvinna och ni kan ta med er ert förbannade skräp.”

Jag fortsatte min promenad utan att vänta på deras reaktioner, men bakom mig hörde jag dem skrika något ohörbart på arabiska samt det ord som invandrare som hatar svenskar tycks älska att använda: ”smuts”.

Förra veckan råkade en bekant till mig ut för en liknande incident när hon åkte tunnelbana med sin hund – i en vagn där hundar är tillåtna. En kvinna i hijab protesterade ljudligt, förklarade på bruten svenska att hon inte gillar hundar och avslutade, föga förvånande, attacken med att kalla min bekanta för ”smuts”.

I England och Wales har vita liberala och vänstersinnade politiker börjat lystra till ropen om ”den orena hunden” från det muslimska så kallade civilsamhället. Det har till och med gjorts dokumentärer av BBC som förklarar för de brittiska skattebetalarna att det finns för många hundar i deras land.

Ännu har inte våra svenska motsvarigheter kommit med samma pekpinnar mot svenskarnas kärlek till hundar men hur länge dröjer det? Med tanke på att islamister hatar hundar och rödgröna politiker vurmar för islamister så kan det gå snabbare än vi tror.

Bitte Assarmo