Markus Johansson-Martis: Den svenska valrörelsen är inte djupare än en damtidning

När jag promenerar till mitt jobb varje morgon, mellan Huddinge centrum och kommunhuset, passerar jag minst 40 valaffischer. Givetvis är affischer inte rätt format för att "lägga ut korten" om sin politik, men det är ändå slående hur de alla talar om samma onyanserade saker.

Visst. Vänstern vill ha billigare tåg och MP tror på grön politik. Två undantag som bekräftar regeln. Övriga tycks alla vilja ha mindre klasser i skolan. Mer trygghet. Och, min favorit, "Ett Sverige att tro på". Vad det nu betyder.

Tiden står stilla i svensk politik

Fenomenet sträcker sig långt bortom affischerna, förstås. Ser man till senaste veckornas debatt i valrörelsen handlar det i princip om samma saker som för fyra år sedan, och fyra år innan dess.

Hör och häpna, har det visat sig att Richard Jomshof inte gillar islam. Både högern och vänstern har vid något tillfälle kallat den andra sidan landsförrädare, fast på olika sätt. Otaliga timmar har lagts på att fördjupa sig i dessa viktiga frågor, av både opinionsbildare och nyhetsredaktioner.

Under tiden pågår "kulturkriget" på andra fronter.

Det har visat sig att svenska arbetare minsann blivit SD:are, vilket alla redan visste. Och kampen om vilken minoritet som har det tuffast i Sverige ser aldrig ut att ta slut. Precis som med fotbollslag har alla opinionsbildare och partier sina egna favoriter de hejar på.

Sedvanligt har vi också en "extremhetta" som svept över Europa och orsakat enorma skogsbränder. Inte ett ord om de hundratals pyromaner man gripit för att ha tänt eld på de torra skogarna.

Sverige hann till och med med en "cancellering" av en B-kändis: Fröken Snusk, efter en spelning för SD. Alla som gillar snusk gick förstås i taket.

Förvisso tar sig frågorna olika uttryck, men allt kokar till syvende och sist ner till debatten om invandring och huruvida sjuklövern står långt ifrån eller nära SD. Mer än så klarar inte den svenska debatten av, trots att de haft 16 år på sig att landa i något.

Något annat vore välkommet

Tiden har verkligen stannat i svensk politik, och valrörelsen borde ha blivit så mycket mer än det här: en valrörelse där man faktiskt talade om de kriser och oroligheter Sverige står inför de kommande fyra åren.

Vad tycker partierna om hur vi ska hantera vårdkrisen, vars organisation och budget gör att verksamheterna bara blir sämre och sämre?

Hur tycker partierna att Sverige och EU ska positionera sig strategiskt gentemot USA och Kina? Kan det kanske vara värt för Sverige att utöka samarbetet med Kina för att skydda sig mot en stundande dollarkollaps, eller kanske tvärtom?

Varje vinter sedan Nord Stream sprängdes har det varit skyhöga elpriser i Europa. Med Iran-kriget kommer detta sannolikt att bli värre, hur vill partierna göra för att Sverige inte ska bli lidande av andra länders misstag?

Något annat som totalt lyser med sin frånvaro är partiernas plan för att möta AI-revolutionen. Redan nu ser vi hur de första jobben efter examen för svenska universitetsstuderande blir allt färre, men ändå utbildar vi allt fler unga vuxna vid undermåliga svenska högskolor. Samtidigt tar vi också in mer utländsk arbetskraft som pressar ner svenskarnas löner och förvärrar konkurrenssituationen.

En kris jag var övertygad om skulle tas upp i valrörelsen var fertilitetskrisen. Landet har trots allt befunnit sig i den sedan år 1990, då vi senast hade över 2,0 barn per kvinna. Om inte ens Ungern klarar av att lösa den genom att inrätta familjepolitiska satsningar motsvarande omkring 5 procent av landets BNP, hur ska vi då lösa det?

Mörka tider

Det är inte så att vi går mot mörkare tider, vi befinner oss redan där. Men istället för att berätta hur de tänker lösa problemen tycks såväl partierna, medierna och många debattörer vara överens om att stoppa huvudet i sanden. Fokusera enbart på pseudodebattar och skvaller.

Det är ett svaghetstecken för svensk demokrati, våra politiker och svensk media.

Hela landet har blivit en enda stor damtidning.