Carl Eos: Den långa kampen mellan Väst och det antivästliga

Den politiska historien från Karl Marx och den ryska revolutionen och framåt låter sig med fördel tolkas som en långvarig och ibland latent kamp mellan det västerländska och det antivästliga. Med det västerländska avses här inte främst den moderna liberala ideologin, utan en betydligt djupare civilisatorisk ordning. Denna ordning har sina rötter i antikens grekiska filosofi och romerska rättstradition, i det kristna arvet med dess föreställning om människans värde inför Gud, i den medeltida naturättstanken och i den långsamma framväxten av institutioner som begränsar maktens godtycke.

Upplysningen, den industriella revolutionen och rättsstaten är senare uttryck och fördjupningar av denna äldre kontinuitet, inte dess upphov. I centrum står individens oersättliga värdighet, den privata äganderätten, den rationella vetenskapens sökande efter sanning oberoende av politisk makt, och den representativa demokratin som ett sätt att tämja våldet. Denna definition av Väst är spretig och svårgripbar men har fördelen att den till stor del överensstämmer med hur den antivästliga ideologin definierar Väst.

Det antivästliga betecknar däremot de ideologiska formationer som systematiskt ifrågasätter denna ordnings universalistiska anspråk och i stället framhåller kollektivets företräde, den historiska skulden, det kulturella motståndet eller den teologiska renheten. Denna motsättning utgör inte en tillfällig polemisk konstruktion utan en strukturerande princip som gör det möjligt att sammanbinda kommunismen, den sovjetiska praktiken, postkolonialismen, den samtida socialismen och islamismen till ett sammanhängande idéhistoriskt förlopp.

Från Marx till den ryska revolutionen

Marx formulerade redan i mitten av artonhundratalet en kritik som gick utöver den rena ekonomiska analysen. Kapitalismen framstod hos honom inte enbart som ett produktionssätt utan som den historiska gestaltningen av en västerländsk modernitet vars inre motsättningar oundvikligen skulle leda till dess undergång.

När Lenin omtolkade denna analys i ljuset av den ryska revolutionen skärptes den antivästliga udden. Imperialismen blev kapitalismens högsta stadium och de västerländska staterna framstod som ett sammanhängande system av utsugning vars periferier i Asien, Afrika och Latinamerika erbjöd den svagaste länken. Revolutionen 1917 var därför inte blott en rysk händelse utan inledningen till en global konfrontation mellan den borgerliga civilisationen – förstådd som bärare av den äldre västerländska ordningen – och de krafter som skulle störta den.

Bolsjevikernas tidiga stöd till nationella befrielserörelser och deras teorier om nationell demokrati etablerade en mall där det västerländska identifierades med förtryckaren och det antivästliga med den historiska rättvisan.

Sovjetunionens institutionaliserade antagonism

Sovjetunionen institutionaliserade denna mall under de följande decennierna. Genom en kombination av geopolitisk praktik och ideologisk export skapades ett världssystem där den antivästliga positionen blev statlig doktrin. Stödet till befrielserörelser, vapenleveranser, utbildning av kadrer och den ständiga propagandan mot amerikansk och västeuropeisk imperialism gjorde att generationer av intellektuella och politiker i Tredje världen internaliserade en världsbild i vilken det liberala – men i grunden djupare västerländska – projektet utgjorde den permanenta antagonisten.

Denna världsbild överlevde Stalins död och Chrusjtjovs avstalinisering eftersom den vilade på en djupare strukturell logik. Den som såg den västerländska moderniteten som oförmögen att lösa de globala orättvisor den själv skapat. När sovjetstaten slutligen kollapsade lämnade den efter sig inte bara en geopolitisk tomhet utan en intellektuell infrastruktur som redan hade börjat vandra vidare in i den akademiska världen.

Postkolonialismens kulturella vändning

Postkolonialismen kan i detta ljus förstås som den kulturella och epistemologiska radikaliseringen av samma antivästliga impuls. Frantz Fanons analys av det koloniala våldet och den psykiska alienation det alstrade flyttade fokus från den ekonomiska basen till den existentiella erfarenheten av underordning. Edward Saids undersökning av orientalismen visade hur den västerländska kunskapen själv fungerat som ett maktinstrument genom att konstruera det icke-västerländska som sitt underlägsna Andra.

Här upplöses gränsen mellan ekonomisk kritik och kulturell kritik. Det västerländska blir inte längre enbart ett produktionssätt eller en liberal politisk doktrin, utan en totaliserande horisont som omfattar vetenskap, språk, estetik och moral. Det är en horisont vars rötter sträcker sig långt bakom upplysningen. Postkolonial teoribildning behåller emellertid den ursprungliga antagonismen. Den västerländska universalismen avslöjas som partikulär och de icke-västerländska rösterna ges status av autentiskt motstånd. På så vis fortsätter den kamp som inleddes 1917, nu på det symboliska och akademiska planet.

Samtida socialism och islamism

I den samtida socialismen och den radikala vänstern lever denna antagonism vidare, om än i omstöpta former. Kritiken mot neoliberal globalisering, amerikansk utrikespolitik och västerländsk kulturell hegemoni återaktualiserar de leninistiska och postkoloniala kategorierna. Det globala Nordets skuld, det globala Sydets motstånd och föreställningen att liberala institutioner i grunden tjänar ett imperiellt projekt utgör återkommande motiv.

Även när dessa rörelser formellt bekänner sig till demokrati och mänskliga rättigheter tenderar de i konkreta konflikter att prioritera den antivästliga sidan av motsättningen. Identitetspolitiska strömningar kan i detta sammanhang ses som en vidareförädling av den postkoloniala logiken, där kollektiv tillhörighet och historisk skuld ersätter den individuella friheten – en frihet som i den äldre västerländska traditionen har teologiska och filosofiska rötter långt före den moderna liberalismen – som moralisk måttstock. Den ursprungliga kampen mellan det västerländska och det antivästliga har därmed inte avslutats utan förskjutits in i kulturens och institutionernas inre.

Islamismen tillför ytterligare en dimension som samtidigt bekräftar och komplicerar hypotesen. Dess antivästlighet är teologiskt grundad och riktar sig mot sekularism, individualism och den liberala rättsstatens neutralitet inför religiösa sanningar. Ändå har den under efterkrigstiden och särskilt efter det kalla krigets slut funnit taktiska och retoriska beröringspunkter med de sekulära antivästliga traditionerna.

Den gemensamma fiendebilden av det amerikanska och västeuropeiska projektet möjliggör allianser som annars skulle te sig omöjliga. I vissa europeiska och akademiska miljöer har denna konvergens blivit synlig som en delad misstänksamhet mot den liberala – men egentligen djupare västerländska – ordningens anspråk på universalitet. Islamismen bekräftar därmed att den antivästliga polen inte är begränsad till en enda ideologisk härkomst utan kan uppträda i både materialistiska och teologiska gestalter, så länge den delar den grundläggande avvisningen av det västerländska.

Riksdagsvalet 2026 som spegel för motsättningen

Det stundande svenska riksdagsvalet i september 2026 utgör en konkret arena där den långa historiska kampen tar sig samtida uttryck. Debatterna kring migration, integration, kulturell sammanhållning, rättsstatens gränser och Sveriges förhållande till globala konflikter polariseras ofta längs den axel som skiljer försvaret av den västerländska ordningen – förstådd som bärare av en äldre civilisatorisk kontinuitet – från prioriteringen av narrativ om historisk skuld, postkolonial rättvisa eller religiöst grundade kollektiva anspråk.

Politiska krafter positionerar sig medvetet eller omedvetet inom denna motsättning och gör därmed valet till mer än en nationell tävlan om mandat. Det blir en lokal manifestation av den civilisatoriska spänning som strukturerat politiken sedan den ryska revolutionen. Frågor om individuella rättigheter kontra grupptillhörighet, om universella värden kontra partikulära erfarenheter och om nationell suveränitet kontra globala rättvisekrav återför den svenska debatten till den grundläggande hypotesen.

Valet synliggör hur den antivästliga impulsen utmanar den västerländska modernitetens anspråk, även inom ett land som historiskt sett tillhört den västliga sfären.

Den antivästliga kontinuiteten och liberalismens klyvning

När dessa strömningar sammanbinds framträder en kontinuerlig historisk linje. Den ryska revolutionen etablerade den praktiska och teoretiska ramen. Sovjetunionen globaliserade den. Postkolonialismen kulturellt och akademiskt fördjupade den. Den samtida socialismen reproducerar den under nya villkor. Islamismen tillför en parallell men konvergerande kraft. Genomgående är den systematiska relativiseringen av det västerländskas anspråk och den samtidiga upphöjelsen av kollektivistiska eller teologiska alternativ.

Här blir det samtidigt tydligt att den samtida liberalismen återigen finner sig kluven. Den har en fot i den äldre västerländska ordningen – i försvar av individuella rättigheter, rättsstat och vetenskaplig rationalitet – men också en fot i den antivästliga kritiken, där skuldnarrativ, postkoloniala kategorier och misstänksamhet mot den egna civilisationens universalism ofta får företräde. Liberalismen står därmed inte entydigt på den västerländska sidan utan förkroppsligar ofta just den inre spänningen.

Detta leder till en ytterligare problematisering. Är antivästligheten delvis uppfunnen av Väst självt? Många av dess mest inflytelserika teoretiska verktyg – den marxistiska historiesynen, den postkoloniala epistemologin, den kritiska teorins avmaskering av makt – har sitt ursprung inom västerländska universitet, bland västerländska intellektuella och i västerländska språk. Antivästligheten kan därmed i betydande mån förstås som ett internt västerländskt projekt, en form av självhat eller självrelativisering som exporterats och därefter återimporterats. Det gör inte den antivästliga kritiken mindre verklig eller mindre kraftfull, men det komplicerar bilden av en renodlad yttre antagonism.

Vår tids politiska konflikter kan därför inte fullt ut begripas utan denna motsättning. De utspelar sig inom den horisont som öppnades när Marx kritik av kapitalismen omtolkades till en global kamp mellan det västerländska och det som ställde sig emot det. Här kan man identifiera en djupare logik som gör att till synes disparata rörelser gång på gång finner varandra i opposition mot samma civilisatoriska ordning. En ordning som den samtida liberalismen både försvarar och underminerar.