Ängen susar sömnigt omkring oss när vi promenerar hemåt i junikvällen. Svalorna dyker genom brisen, syrsorna spelar. Solen håller på att gå ner, men än är det glitter i sjön bakom oss. Min dotter springer barfota på den upptrampade stigen genom ängens klöver. Hennes blöta hår torkar snabbt i vinden. Sol, vind och vatten, är det bästa som jag vet, sjöng Ted Gärdestad. Och än strålar solen på brunbrända ben…
Det finns ett obeskrivligt värde i den där stunden på sommarlovet då allt stannar upp förutom rörelsen. Det är sekunderna när kroppen träffar vattenytan, eller när benen springer så snabbt att omgivningen bara blir ett suddigt streck. Det är känslan av absolut frihet. Man är solen i vågorna, man är vinden i håret, man är ett med vattnets svalka.
Men för vissa flickor i dagens Sverige är den där fysiska, gränslösa friheten begränsad. När huvudet täcks av en slöja, blir känslan av vind i håret bara en metafor. Slöjan blir en symbol för en barndom med helt andra regler och restriktioner än de det sjungs om på radio.
Genom att klä små flickor i ett plagg avsett att skyla kvinnan gentemot mäns blickar, stjäl man en bit av den kravlösa barndomen. FN:s barnkonvention, som är svensk lag, är mycket tydlig i artikel 31: alla barn har rätt till lek, vila och fritid anpassad till sin ålder. När tyget begränsar rörligheten i vattnet eller under sommarleken krockar traditionen direkt med barnets rätt till en fri uppväxt. Att hijaben dessutom påminner barnet om vuxenvärldens krav på kyskhet gör inte saken bättre.
Den svenska musikskatten har ofta besjungit just den kompromisslösa, vilda friheten. Säg den som aldrig sjungit med i Ted Gärdestads Sol vind och vatten eller Uno Svenningssons Vågorna? För barn idag väcker kanske grammisbelönade barnmusikkollektivet Yrias Vind i mitt hår mer igenkänning. En sång om att gunga så högt att världen snurrar!
Men hur förstår en flicka vars hår måste döljas textens mening? Kan man verkligen känna vinden i håret när man bär hijab? Vågar man gunga så högt att det pirrar i magen när sjaletten måste hållas på plats?
I grunden handlar det om alla barns rätt till samma startlinje. Ted Gärdestads hyllning till Sol, vind och vatten påminner oss om att sommaren tillhör alla. Men när normer och förväntningar hemifrån kräver att en flicka ska skyla sig, stängs hon ute från den fysiska upplevelsen av solen, vindens och vattnets rörelse mot huden och håret. Hijaben blir inte bara en barriär mellan hennes kropp och männens blickar. Den blir en barriär mellan henne och den fria leken. Mellan flickan och själva sommaren.
Att verkligen värna om barnens rätt till vind i håret innebär att vi måste våga se när barns rättigheter begränsas i religionens eller traditionens namn. Men barn måste få vara barn, få kasta sig ut och bara driva med, utan tunga måsten eller vuxna krav på sina axlar. Varje flicka, oavsett hennes familjs bakgrund, förtjänar att få springa så snabbt att håret flyger fritt bakom henne.
Min önskan är att alla sommarlovsbarn i Sverige en dag ska känna igen sig i Uno Svenningssons rader:
Med solen i ryggen och vinden i mitt hår
För mina steg mig ner till stranden
Och för en stund blir jag fem år gammal.
Linnea Klingström
Vice ordförande i kulturföreningen Gimle
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
