Lyckan i att få en snäcka av sin dotter

På SVT:s Aktuellt säger Erik Angner, professor i praktisk filosofi, att man inte blir lycklig av att skaffa barn. ”Människor med barn är generellt mindre lyckliga än människor utan. Och människor som umgås med sina barn har mindre glädje åt det än när de gör många andra saker, som går på bio, dricker sprit eller tittar på sport på tv.”

Vem är jag att ifrågasätta vad forskningen visar? Forskning är forskning och jag har bara mina personliga erfarenheter att hänvisa till. Men ändå. 

Att man skulle bli lyckligare av att dricka sprit och titta på tv än att skaffa barn låter rent av dystopiskt. Frågan är kanske vad lycka egentligen är. Och när var jag själv egentligen ”lycklig” senast? När kände jag äkta... glädje?

Minnesbilder fladdrar förbi i mitt inre. Ordet ”lycka” väcker minnen. Och det handlar inte om sprit eller tv.

Jag ser barn och hav och sol. Jag ser hur tång har fastnat i min dotters hår. Jag känner doften av vind i hennes hud. Jag ser en snäcka i hennes lilla hand. Hon räcker den varsamt till mig. En alldeles vanlig randig snigelsnäcka. Det är den dyrbaraste av gåvor.

Jag ser hur stjärnorna liknar knappar av pärlemor när vi lägger oss raklånga i gräset. Det är första gången min son ser en stjärnhimmel som inte förbleknat av stadens ljus. Han är alldeles tyst och kniper ihop läpparna. Så tar han plötsligt min hand. Rymden är oändligt stor. Jag pekar ut alla stjärnbilder jag kan för honom.

Jag ser deras små huvuden som försvinner i grönskan bland Visbys gräsbeklädda kullar. Långt där ute över havet bleknar den klarblå kvällen. På lekplatsen utanför ringmuren är det bara vi kvar, och luften är full av små, små flygfän i skiftade färger och nyanser. Vi är älvor! skriker mina barn och lyfter sina armar som vingar och springer genom luftens orörliga tyngd. 

Jag ser andra saker med. Sömnlösa nätter där det enda som tröstar är en kind som rör vid en kind. Trötthet och närhet ända till gryningen. Jag ser skrapsår och tårar, bråk och skrik, glömda kläder och krossade glas.

Är det lycka? frågar sig kanske en professor i SVT då. Ja, det är det. Utan tårar, ingen tröst. Utan bråk, ingen försoning. Det är kontrasterna som känns. Redan för 2 300 år sedan konstaterade Aristoteles att lycka är meningen och syftet med livet. Lycka är mer än en flyktig känsla. Lycka grundar sig i en insikt om att man lever just det liv man själv vill leva. Och vilket liv vi än väljer kommer det otvivelaktigt även inbegripa känslor av sorg, smärta och ilska – det kan varken sprit eller tv-sport råda bot på. Jag är lyckligt lottad som får uppleva glädjen i att vara förälder – även om glädjen inte är konstant.

Men de lyckliga stunderna skymtar jag åter och åter.

Mellan stressiga mornar och sömnlösa nätter finns glädjen där som en fogmassa. Professorn i Aktuellt vet kanske inte så mycket om lycka. I så fall kanske vi ska tycka synd om honom. Spriten kanske tröstar om natten när sporten på teven hörs som en vaggsång i fjärran. Men har han upplevt lyckan av att få en snäcka av sin dotter? Eller glädjen i att få lära sin son skillnaden på Stora och Lilla björn? Har han sett sina barn leka älvor bland tusentals skimrande flygfän? Har han fått trösta och vagga? 

Kärleken jag känner till mina barn är en källa till omätlig glädje. Och eftersom jag inte vill ha eller göra något annat än att få vara med mina barn är det kanske lycka jag erfar. För den glädjen räcker. Den gör livet tillräckligt.

Och framför allt gör den mitt liv till något större än en samling upplevelser av förströelser och nöjen.

Linnea Klingström,
Kulturvetare och andra vice ordförande i föreningen Gimle