Om alla är rasister är ingen det

En gång i tiden var "rasism" idén att vissa raser är sämre än andra och att det rättfärdigar att behandla dem illa. Men det var många år sedan nu. Idag har begreppet töjts ut och inbegriper långt mer. Denna begreppsförskjutning har gjort oss alla till rasister. Frågan är bara om man inte har dragit det för långt, och att hela begreppet riskerar att brista.

Det bästa exemplet på denna töjning är "systematisk rasism", alltså idén att rasism inte bara finns i enskilda människor, utan genomsyrar hela samhället och dess institutioner. Rasismen blir på så vis en ond och skadlig kraft som ingen undgår, lite som radioaktiv strålning. Det enda som skyddar verkar är mörkare hudfärg. Jag kanske borde skaffa mig en rejäl solbränna...?

På samma vis talar man om "kulturell rasism". Detta innebär att man är kritisk mot vissa kulturer, exempelvis Mellanösterns islamiska klan- och hederskultur. Begreppet är i sig självt motsägelsefullt, då man sammanblandar biologisk ras med kultur. Kultur är ju annars allt det mänskliga som inte är biologiskt.

Hat och girighet

Varför har rasismbegreppet töjts ut på det här sättet? Hat och girighet, är mitt svar. Det finns mycket att tjäna på att anklaga andra för rasism. Främst genom att man kan klämma åt sina politiska fiender, men också på så vis att man kan stärka sin egen position genom att det problem man motsätter sig framstår som allvarligt. Att vara antirasist är ju bara löjligt om det inte finns någon rasism att bekämpa, men om rasismen är överallt så är man ju en hjälte. Man skapar ett problem – eller tron att det finns problem – och sedan övertygar man sig själv och andra att man är lösningen.

När rasismbegreppet expanderar så täcker det allt mindre och mindre allvarliga saker. Tidigare var rasism att mörda och misshandla folk på grund av deras hudfärg. Idag verkar det mer handla om att titta på någon på fel sätt, eller att ställa klumpiga frågor. Detta är "mikroaggression", alltså aggressioner som är så futtiga att bara prinsessan på ärten kan märka av dem.

Kortsiktigt ger sådana anklagelser politiska vinster, men på bekostnad av förtroendet. Det brukar vara så när man går i konflikt med verkligheten. Det har tagit lång tid, men rasismanklagelserna börjar äntligen förlora sitt bett.

Rasismens tveeggade svärd

Tanken bakom rasismanklagelser och "brunsmetning" har länge varit att man ska likställa offret med nazisterna. Men detta kan gå i baklås. För om den rasistanklagade egentligen inte gjort något ont, men man påstår att denne är som nazisterna, lär vissa dra slutsatsen att nazisterna inte heller gjorde något ont. Anklagaren vill att folk ska dra slutsatsen att de anklagade är lika onda som nazisterna, men risken blir att folk drar slutsatsen att nazisterna är lika oskyldiga som de anklagade. Likhetstecknet "=" pekar åt båda hållen.

På så vis riskerar man att förlora alla vapen mot den riktiga rasismen, den riktiga ondskan. Efter att ha ropat varg (eller rasist) för många gånger kommer folk helt enkelt att tröttna på en. Nu är riktig rasism som tur är ovanlig i dagens Sverige, men ändå. Tyvärr gör invandringen särskilt den antisemitiska rasismen allt mer populär.

Rasist? Jovisst...

Det har blivit allt vanligare att folk bara borstar av sig rasismanklagelser. Donald Trump i USA är självfallet det största exemplet. Denna utveckling är högst önskvärd. Frågan är inte varför den skedde, utan varför det tog sådan tid. Varför tog vi rasismanklagelser på så stort allvar så länge?

En del av svaret är att vi faktiskt inte gjorde det. De flesta människor, inte bara till höger, har länge fnyst åt anklagelserna. Men trots det har anklagade personer krupit i stoftet, bett om ursäkt, och förlorat sina jobb. Varför?

Jag tror att det handlar om att även om folk inte tar rasismanklagelser på allvar, så tror vi fortfarande att många andra gör det. Det är andras reaktioner vi är rädda för. Detta ger så kallade "drev" en stor makt, trots att det mestadels bara handlar om en klick arga vänsteraktivister.

Om rasismbegreppet förlorar all mening så blir en intressant fråga vad vi ska kalla riktiga rasister. Alternativt förvandlas det till ett skämt. Kanske kommer framtidens ordböcker att definiera "rasist" som "en person jag ogillar". Eller så blir det kanske ett verb: "jag rasistar med dig" blir "jag håller inte med dig."

Det är vad jag tror. Men ni kanske rasistar med mig?

JAKOB SJÖLANDER