Richard Sörman: Thomas Gür har rätt om svenskhet, men ändå fel
Richard Sörman kommenterar Thomas Gürs artikel om svenskhet i Kvartal. Det är sant att vi i någon mening alltid haft en viss öppenhet in i svenskheten. Men av det följer inte att vi efter decennier av massinvandring behöver bejaka mer av öppenhet. Gür bortser från historia och kontext.

Thomas Gür och Richard Sörman. Foto: Youtube
I en lång artikel i Kvartal ("SD:s försvenskning – bättre sent än aldrig") hävdar Thomas Gür att svenskheten alltid varit öppen och välkomnande.
Sveriges befolkning har under historien onekligen dominerats av etniska svenskar, skriver Gür, men detta har inte hindrat svenskarna från att omfamna en dubbel och i grunden välgörande syn på svenskhet. Svenskar är de människor som har sitt ursprung i Sverige – etniska svenskar –, men också de som ansluter till nationen, som blir medborgare i Sverige, som uppehåller sig i Sverige och som därmed på olika sätt integreras eller assimileras in i den svenska gemenskapen. Gür talar här om en "civil eller territoriell nationell identitet, där samhörigheten bygger på att de som befinner sig inom en stats territorium, oaktat om de är av olika etniciteter, upplever sig dela en ödesgemenskap."
Mot bakgrund av detta påstår Gür att Sverigedemokraterna nu har återfunnit den sanna svenskheten. Genom att ge upp det exklusivt etniska perspektivet och i stället anamma idén om den öppna svenskheten har SD hittat tillbaka till "svenska traditioner kring nationalitet och identitet". SD har till och med assimilerats in i den historiskt sett sanna svenskheten: "En assimilationsprocess skulle man kunna säga; en försvenskning av Sverigedemokraterna."
Thomas Gürs artikel anknyter givetvis till den debatt om svenskhet som rasat de senaste veckorna och i vilken jag själv har deltagit. Frågan om svenskheten är nära kopplad till frågan om invandringen, om konsekvenserna av invandringen och till frågan om den svenskhet som alla de människor som nu lever i Sverige utan att ha svenskt ursprung kan sägas äga eller inte. Gürs bidrag består inte i att uttryckligen säga att vi ska ha mer invandring, men att det inte på något sätt är märkligt att Sverige, och nu även Sverigedemokraterna, hanterar de människor som kommit till Sverige med utgångspunkt i den öppna svenskhet som vi alltid har praktiserat.
Gürs resonemang är klurigt. Formellt sett har han nämligen i grunden rätt. Nationer och folk är inte slutna system. Vissa rörelser sker alltid mellan befolkningsgrupper – vilket jag själv ofta framhållit i debatten. Även till Sverige har människor under historisk tid kommit från andra länder och med tiden blivit en del av den svenska samhällsgemenskapen.
Ändå är resonemanget djupt missvisande. Och de slutsatser vi som läsare lockas att dra av argumentationen kan mycket väl beskrivas som potentiellt förödande för Sverige och det svenska samhället. För om vi alltid haft en öppen och välkomnande svenskhet är det väl bara att fortsätta med det och generöst räkna in flertalet av de människor som flyttat in på vårt territorium i den svenska gemenskapen. Och vem vet? Kanske ska vi fortsätta välkomna fler invandrare också? Svenskheten har ju aldrig varit främmade för öppenhet och inkludering.
Gürs text utgör enligt min mening ett belysande exempel på hur allmängiltiga resonemang riskerar bli grovt missvisande när de tillämpas i specifika kontexter. Värdet och betydelsen av den öppna svenskheten beror nämligen helt och hållet på vilken grad av öppenhet vi talar om och på den historiska situation i vilken öppenheten ska praktiseras.
För hur givande blir det för debatten att framhålla att "Sverige alltid har varit ett öppet land" om vi inte samtidigt pekar på de omfattande skillnader i grad och natur av öppenhet som Sverige tillåtit sig att tillämpa under olika historiska perioder? Det räcker att hålla sig till någorlunda närliggande historisk tid för att konstatera att vi knappast hade samma grad eller typ av öppenhet till Sverige på 1950-talet som på 2010-talet. Det är inte samma sak att öppna våra gränser för fem hundra människor på ett år som för hundra tusen. "Öppenheten" som abstrakt princip kan sägas vara densamma, men vad öppenheten egentligen innebär kan skilja sig enormt när vi jämför olika skeenden i historien.
Och hur rimligt är det att påstå att vi svenskar förblir sanna mot oss själva om vi fortsätter att välkomna människor in i vår nationella gemenskap i ett läge där vi precis har genomlevt fem decennier av massinvandring? Vi som lever idag i Sverige 2026 bör rimligtvis skatta värdet och betydelsen av vår svenska öppenhet i ljuset av den specifika historiska situation som vi befinner oss i just nu.
Låt mig göra några enkla jämförelser för att ytterligare förtydliga problemet med Gürs sätt att resonera.
Om någon står och lagar en köttgryta för två personer och om personen i fråga redan har hällt ett halvt saltpaket i grytan skulle det framstå som dålig tajming att påminna om att vi historiskt sett alltid har saltat när vi lagar kött och att vi därför också bör fortsätta göra det. Och ändå är det hur sant som helst att vi i princip alltid har saltat när vi lagar kött. Precis som det vid varje historiskt ögonblick är sant att vi alltid har haft (en viss) invandring och att (åtminstone några) människor alltid har kunnat komma till Sverige och bli svenskar. Det som påstås är alltså sant, men det blir missvisande i den kontext som debatten egentligen gäller.
Vi kan likaledes tänka oss att en viss person under sex månader har sprungit ett halvt maratonlopp om dagen. Hur lämpligt är det i det läget lite förnumstigt påminna om den allmängiltiga sanningen att det är nyttigt att motionera? Knän och höfter är utslitna, men historiskt sett har vi alltid rört på oss. Och det vet väl alla att det är bra att motionera så det är bara att ta en halvmara i morgon igen. Äntligen har vi hittat hem till vår friluftsälskande och motionerande svenskhet.
Den franske sociologen Pierre Bourdieu (1930–2002) är en av få framstående tänkare som pekat på de fällor som ett renodlat intellektuellt tänkande riskerar att falla i när komplexa mänskliga system ska beskrivas med hjälp av förenklande principer. Bourdieu lanserade bland annat begreppet "det skolastiska felslutet" – och han hade inspirerats av den amerikanske filosofen John Searle (1932–2025) här – vilket i huvudsak består i att forskare och analytiker projicerar sitt eget abstrakta och strukturerade sätt att resonera på människor som faktiskt inte tänker som akademiker utan snarare agerar intuitivt utifrån den plats i tid och rum där de själva befinner sig.
Och det är sant att intellektuella ofta förenklar för att förtydliga. Akademiker älskar distinktioner, formler och slagkraftiga principer. Bortom historiens mångfacetterade gytter av individer, enskilda händelser och specifika perspektiv urskiljer de återkommande mönster som de sedan beskriver i sina böcker oh artiklar. Akademiker och forskare älskar helt enkelt att reducera komplexa sammanhang till lagbundna och konstanta principer.
De har de rätt att göra och jag är ägnar mig själv just nu åt att beskriva den förenklande principen om det skolastiska felslutet. Men risken blir alltid att förenklingen leder fel eftersom resonemanget då lämnar bakom sig omständigheter som är specifika för en viss historisk situation och som i realiteten kan vara avgörande för vanliga människor.
Och det är kanske detta vi ser prov på i Thomas Gürs artikel. Vi ser en variant av det skolastiska felslutet där en allmängiltig princip först identifieras ("Sverige har alltid praktiserat öppenhet") och sedan används som utgångspunkt för en kanske både deskriptiv och normativ slutsats (som inte behöver vara uttalad). Samtidigt är det uppenbart för många svenskar som läser texten utifrån den situation som Sverige befinner sig i 2026 att resonemanget känns främmande för hur de själva tänker och att slutsatsen leder fel i förhållande till den situation som vi svenskar lever i idag.
Faktum är att påståendet att Sverige alltid tillämpat en viss öppenhet bara är en banal självklarhet (vilket Gür också framhåller – han kallar det en "tautologi"). Och här måste vi alla – jag, men också du som läser det här – klarar av att inse att den öppenhet som Gür refererar till inte behöver vara en generös eller betydande öppenhet utan bara öppenhet i största allmänhet. Det räcker alltså i princip med att en person kommer till Sverige och med tiden blir svensk för att det ska gå att tala om en viss öppenhet. Men därmed blir påståendet också ointressant
Med inspiration av John Searle kan vi här säga att det visserligen är sant att en person som är vid liv andas, men att det är meningslöst att yttra det påståendet om ingen överhuvudtaget har ifrågasatt att personen skulle vara vid liv. Här måste vi göra en skillnad mellan sanning och relevans. Det finns vissa villkor för när det är sant att påstå något (någon måste vara vid liv för att det ska kunna vara sant att han eller hon andas), och andra villkor för när det är meningsfullt att påstå något (det råder en viss osäkerhet kring om en person är vid liv och har förmågan att andas därför blir det intressant att kunna att personen faktiskt gör det). På samma sätt är det vi varje ögonblick sant att säga att Sverige alltid har haft en viss öppenhet, men det är ganska meningslöst att påminna om det när frågan är om vi inte behöver dra ned på öppenheten eftersom den länge har tillämpats utan gränser.
Det villkor som egentligen måste råda för att det ska vara meningsfullt att påminna om att Sverige alltid har haft en viss öppenhet är antagligen att någon hävdar att det är möjligt och kanske önskvärt att Sverige ska stängas helt och hållet. På samma bör någon ha påstått att det inte finns några andra vägar in i svenskheten än att födas med ett svenskt ursprung. Det är sant att vissa personer hävdar detta, framför i den debatt som ägt rum på sociala medier. Men debattörer som jag själv eller Richard Jomshof har aldrig påstått att svenskheten kan isoleras från omvärlden.
För att diskussionen om den öppna svenskheten ska kunna bli fruktbar och för att vi om möjligt ska kunna undvika att begå det specifika skolastiska felslut som består i att tänka med hjälp av en förenklad tudelning (en dikotomi) mellan öppenhet och total slutenhet behöver vi godta tanken att vi i realiteten inte har att välja mellan öppenhet eller slutenhet utan mellan olika grader av öppenhet. Invandring och öppen svenskhet bör diskutera med hjälp av en gradskala och inte utifrån en absolut tudelning mellan två oförenliga principer. Gradskalan kan för övrigt också slå över på minussidan. Det vill säga att människor kan ansluta till Sverige samtidigt som fler faktiskt väljer att lämna.
För att ta det lite mer konkret kan vi säga att den verkliga frågan är inte är huruvida Sverige ska vara öppet eller stängt utan hur öppen dörren ska stå. I formell mening kan vi ha en "öppen svenskhet" även om vi noggrant bevakar vilka och hur många vi öppnar dörren för. Här tycker många idag att det efter fem decennier av generös öppenhet är dags att tillämpa mycket restriktiva principer för hur många och vilka vi släpper in. Fler bör dessutom passera ut genom dörren än passera in. Och det gäller både invandringen och svenskheten. Vi bör noggrant fundera på vilka som ska få komma in i Sverige, vilka som ska få stanna och vilka som ska få bli betraktade som svenskar. Vi bör nog inte i likhet med Gür nöja oss med att tänka att svenskheten ska fortsätta vara öppen eftersom "den alltid har varit det". Det är snarare hög tid att stänga igen dörren rejält eftersom den så länge har stått öppen på vid gavel.
Gürs resonemang bygger på en tro på det teoretiska vetandet. Han identifierar en allmängiltig princip om svensk öppenhet och sedan tillämpar han den på historien i dess helhet. Men som vi tidigare sa med hjälp av Pierre Bourdieu: vanliga människor tänker inte som akademiker.
Bourdieu bygger mycket av sitt tänkande på den klassiska åtskillnaden mellan teoretiskt vetande och praktiskt kunnande. Men det som är specifikt för hans tänkande är att han utvidgar det praktiska kunnandet till att gälla områden där vi ofta tror att det är ett teoretiskt tänkande som styr. För att ta exemplet med invandringen och svenskheten består ett praktiskt kunnande här i att helt enkelt betrakta invandring och svenskhet på samma sätt som man betraktar matlagning och fysisk träning. Hur mycket invandring har vi haft de senaste åren? Hur har Sverige påverkats av invandringen? Behöver vi mer eller mindre invandring? Behöver vi ta hand om vår svenskhet? Är det läge just nu att öppna upp vår svenskhet för än mer förändringar?
Det praktiska kunnandet behöver alltså i princip inte teoretiska insikter eftersom det utgår från en påtaglig och konkret verklighet som människor möter varje dag. Det praktiska kunnandet hanterar situationer. Det teoretiska vetandet utarbetar allmängiltiga teorier.
Att säga att Sverigedemokraterna nu har hittat hem till den öppna svenskheten – och att antyda att det är välkommet att de gjort det – riskerar alltså att bli lika meningslöst och faktiskt skadligt som att säga att Sverigedemokraterna äntligen har förstått att det är bra att salta i middagsmaten i ett läge där övriga Sverige redan stått och saltat i flera timmar. Frågan är inte om vi historiskt sett har haft salt i grytan eller inte utan hur mycket eller lite vi ska salta just nu. Och är det så att vi redan har saltat alldeles för mycket bör vi snarare agera för att rädda grytan i stället för att påminna om att kött blir godare med salt.
Det är därför som Thomas Gürs text är både sann och missvisande. Ja, vi har alltid haft en viss öppen svenskhet. Men, nej, vi behöver inte mer av öppenhet just nu. Vi behöver slå vakt såväl om våra gränser som om vår svenska identitet. Både Sverigedemokraterna och alla vi andra behöver helt enkelt hitta hem till vår svenska självkänsla och integritet. Och dessutom behöver alla svenskar hitta hem till vårt praktiska kunnande. Det brukade faktiskt bli ganska bra med lagom av allt.
Missa inga viktiga nyheter
Få vårt dagliga nyhetsbrev direkt i din inkorg
Richard Sörman
Skribent
0 publicerade artiklar
Kommentarer (0)
Innehållet som publiceras på Riks omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.
Inga kommentarer än. Bli den första att kommentera!
