Sjölander: Örebromassakern och vårt sökande efter svar

Att vara människa är att veta att vi inte vet. Det är vad som skiljer oss från djur, som inte vet men inte heller vet att de inte vet, och gudar, som faktiskt vet. Det är vår ofullkomlighet som försätter oss i det mänskliga tillståndet. Detta är inte trevligt, utan driver oss ständigt att söka svar. Särskilt stark är denna önskan när katastrofer inträffar, som när en person avsiktligt väljer att skjuta ihjäl tio personer och sedan begå självmord.

Mänsklighetens förmåga att hitta förklaringar är imponerande. Se bara på vetenskapen. Men samtidigt är denna förmåga högst begränsad. Ofta vet vi helt enkelt inte, och kan inte heller veta. Särskilt gäller detta vad som pågår i våra medmänniskors huvuden. Mördarens familj verkar även de vara överraskade av vad han tog sig för.

Varför?

Än kan vi få veta mördarens motiv, utredningen pågår ju fortfarande. Kanske hittas en dagbok eller ett manifest. Då skulle vi åtminstone få reda på vad han själv trodde att hans motiv var, eller vad han ville att vi ska tro att det var. Detta är inte nödvändigtvis detsamma som det verkliga skälet. Från det lilla vi vet om mördaren så verkar han ha varit en djupt störd person, en enstöring sedan skolåldern som aldrig arbetat och som lämnade grundskolan utan godkänt betyg i ett enda ämne. Något säger mig att det inte handlar om en person med fulländad självinsikt.

Det största problemet med att leta förklaringar är att vi är alltför bra på att hitta sådana. Eller mer precist, att vi är alltför bra på att övertyga oss själva att vi har hittat sådana. Vårt letande efter förklaringar är ofta mer som terapi än ett förutsättningslöst sanningsletande. Vi försöker stilla den oro som kommer sig av att inte veta.

Ett bra sätt att bedriva sådan självterapi är att passa in det som hänt i färdiga mallar som vi redan gillar. "Psykvården är underfinansierad!" "Högerextremism!" "Slappa vapenlagar!" "Islamism!" "Atomiseringen av samhället!" Ofta passar sådana förklaringsmodeller utmärkt, åtminstone om man inte tittar efter så noga. Detta ger en också slagträn i debatten att drämma till sina politiska motståndare med. Nog kan man, exempelvis, på vänsterkanten ana en viss lättnad över att mördaren inte var en invandrare den här gången.

Det blir bättre. Eller?

Det vi bör förbereda oss på är möjligheten att vi aldrig kommer att få någon större klarhet angående Örebromassakern än vi har nu. Därför bör vi akta oss så att vi inte lurar i oss att vi förstår. Mördaren var en märklig människa med uppenbara problem sedan barndomen. Mycket hände under hans trettiofemåriga liv. Svaret lär inte kunna sammanfattas i en slogan. Det vore garanterat bara en bråkdel av en fullständig förklaring. Det finns många enstöringar, men de flesta begår inga massakrer. Det finns många vapenägare, men de flesta begår inga massakrer. Det finns många med märkliga idéer, men de flesta begår inga massakrer.

Som tur är krävs det en hel del för att någon ska begå sådana här handlingar. Vi vet det, eftersom massakrer annars vore vardagshändelser. Deras sällsynthet visar att de kräver en osannolik kombination av person, miljö, motiv, tillfälle och slump. Men denna sällsynthet och osannolikhet gör dem svårstuderade

Vi får nog nöja oss med att inte veta, och vänja oss vid tomhetskänslan. Att lura i oss att vi vet mer än vi faktiskt gör är inte hedervärt eller långsiktigt nyttigt, även om det känns trevligt för stunden.

JAKOB SJÖLANDER