Debatt: Återvandring – Liberalernas sista chans?

Liberalerna ligger på rekordlåga nivåer i opinionsundersökningarna. I de senaste mätningarna ligger partiet och skvalpar runt 1,5–2 procent och riskerar därmed att åka ur riksdagen. Det är ingen tillfällighet. Partiet har förvisso tagit steg i rätt riktning och öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna, men behåller fortfarande en profil som får många att undra vad de egentligen står för.

Simona Mohamsson har försökt profilera sig i skolfrågor och driver linjen om ”tuff kärlek” i integrationsfrågor – det vill säga en politik som kombinerar krav på språk, arbete och anpassning med stöd. Samtidigt har hon varnat för att debatten blir ”fattig” när den handlar om återvandring och kritiserat SD för att vara ensidiga. Resultatet blir ett parti som varken är tillräckligt tydligt eller bryter med den politik som skapade problemen.

Det finns en väg ut. Men den kräver att Liberalerna slutar vara den ständiga bromsklossen och i stället tar initiativet i de frågor där de inte hängt med i utvecklingen.

Socialpolitik för dem som bygger landet

I dag uppfattas Liberalerna fortfarande ofta som det parti som historiskt försvarat en generös migrationslinje och som i Tidösamarbetet ofta agerat återhållande. Det har skett på bekostnad av vanliga svenskars trygghet och välfärd.

Ett samhälle som under lång tid tar emot fler människor än arbetsmarknaden och integrationssystemet förmår få in i egen försörjning riskerar att belasta välfärden. Enligt Konjunkturinstitutet utgör personer med flyktingbakgrund en nettokostnad för de offentliga finanserna. Tidigare beräkningar, bland annat från ESO, har pekat på betydligt högre kostnader. Bostäder, skolor, vård och trygghet måste därför prioriteras för dem som redan bor här och bidrar. Det är inte ett särintresse – det är grunden för ett hållbart samhälle.

För att det ska vara möjligt krävs kontrollerade gränser. Utan dem går det inte att skydda vare sig välfärden eller tryggheten. Det handlar både om att stoppa gränsöverskridande kriminalitet och om att ha reell kontroll över vem som får komma in i landet.

Här finns en konkret väg framåt. Liberalerna kan driva krav på betydligt hårdare gränskontroll – något som redan är möjligt inom Schengenregelverket. Samtidigt kan de ta efter den linje Danmark driver: att asylprövning i större utsträckning ska ske utanför Europa. I Danmark har det också lagts konkreta förslag om att ta bort möjligheten att söka spontant asyl på dansk mark och i stället hantera ansökningar i mottagningscenter i tredjeland. Förslaget genomfördes inte, men det visar en riktning som Liberalerna skulle kunna göra till sin.

Från integration till återvandring

Mohamsson talar gärna om krav på språk och arbete. De delarna som pekar mot faktisk anpassning – krav på att man tar till sig det svenska samhällets normer, värderingar och språk – är bra och nödvändiga. Men det räcker inte.

Efter decennier av omfattande invandring från kulturellt avlägsna länder ser vi tydliga och mätbara resultat: stora skillnader i sysselsättning, långvarigt bidragsberoende, parallella samhällsstrukturer och klanbaserade nätverk. Integration i den form som länge har bedrivits har inte levererat det sammanhållna samhälle som utlovades.

Målet måste vara att den som bosätter sig i Sverige förväntas lära sig språket, följa lagen och respektera grundläggande samhällsnormer. Ett liberalt parti som menar allvar med individens frihet måste acceptera att frihet förutsätter ett sammanhållet samhälle med hög tillit, gemensamma spelregler och fungerande institutioner. När parallellsamhällen, klanstrukturer och islamism växer, krymper friheten för alla.

Då blir återvandring inte ett populistiskt slagord utan ett nödvändigt verktyg. Liberalerna skulle kunna ta ledningen i den här frågan och formulera en politik där återvandring ses som en naturlig del av en realistisk migrationspolitik – tydligare och mer ärligt ur ett liberalt perspektiv än att fortsätta tala om ”riktig integrationspolitik” utan att dra de konsekvenser som verkligheten kräver.

Valet är enkelt

Liberalerna kan fortsätta att halvjhärtat stödja SD och samtidigt behålla den gamla tveksamheten inför att göra upp med konsekvenserna av den politik som tidigare bedrivits. Då blir man ett stödparti utan egen tyngd – och riskerar att försvinna.

Eller så tar de steget fullt ut och blir det borgerliga parti som vågar säga att återvandring, hårdare krav på anpassning och att vanliga svenskar sätts först inte är motsatsen till liberalism – utan förutsättningen för den.

Mohamsson har den politiska plattformen och möjligheten. Frågan är om Liberalerna vågar använda den. För svensk politik i stort, och för dem som fortfarande hoppas på ett fungerande, fritt och sammanhållet Sverige, skulle det vara en välkommen utveckling.

Om de inte gör det är sannolikheten stor att Liberalerna åker ur riksdagen i höstens val.

Andreas Feymark, Tankesmedjan Heimr

Ernst Robert Almgren, Tankesmedjan Heimr