Markus Johansson-Martis: Arbetslöshetskrisen bland högutbildade

Ett och ett halvt år innan jag själv tog examen från juristprogrammet, alltså för två och ett halvt år sedan, mötte jag två gamla studiekamrater på en bar. Jag gratulerade dem till examen, som sig bör, men fick till svar ett knappast uppmuntrande besked.

Den ena hade börjat plugga igen och jobbade halvtid i en reception i centrala Stockholm. Trots bra betyg hade hon inte fått något juristjobb. Den andra hade efter ett år äntligen fått en heltidstjänst på den byrå där hon extraknäckt sedan studietiden.

Efter ett år i arbetslivet och några samtal med gamla kursare kan jag konstatera att allt har blivit ännu värre, och tecken på att politiken tar hotet på stort allvar lyser med sin frånvaro

Krisen i siffror

Det handlar förstås inte bara om jurister. Aftonbladet skrev i somras ett reportage om samma problem, där bland annat två nyexaminerade akademiker sökt hundratals jobb vardera. Arbetslösheten bland akademikerna var under 2025 den högsta på ett decennium, och har ökat med 23 000 personer på bara två år.

I slutet av juli 2025 var omkring 104 500 akademiker inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Det motsvarar fem procent av arbetskraften i gruppen, som i sin tur utgör över en fjärdedel av landets inskrivna arbetslösa. Nivån är i paritet med finanskrisen 2008.

Dessa dystra siffror förtäljer inte heller hela sanningen. Många nyexaminerade skriver aldrig in sig hos Arbetsförmedlingen eftersom det ändå inte finns någon a-kassa att hämta. Flera fortsätter istället att studera för att behålla studiemedlet, enligt SACO. Andelen som uppger att de läser vidare främst för att de inte fått jobb har mer än tredubblats på två år, enligt fackförbundet Akavia.

Samtidigt har studier från Örebro universitet visat att sysselsättningen för 22-29 åringar sjunker i AI-expnerade yrken sjunger så ökar den marginellt för verksamma över 50. Jurister, ekonomer, mjukvaruutvecklare och administratörer är mest utsatta.

Effekten uppstår inte genom uppsägningar utan genom minskad nyanställning. Det är instegsjobben som försvinner, exakt de tjänster där en nyexaminerad bygger den erfarenhet all framtida karriär vilar på.

Politiska beslut

Kraftiga omställningar till följd av teknologisk utveckling är ett bekymmer i sig. Men läget blir inte bättre av den inslagna politiska vägen som alla åtta riksdagspartier tycks ha skrivit under på: Sverige utbildar fler akademiker än arbetsmarknaden efterfrågar.

Bristyrken finns, men sällan där tillströmningen är störst.

Sverige har fortsatt en tämligen liberal linje för arbetskraftinvandringen. Även efter Tidöregeringens skärpning som trädde i kraft den 1 juni 2026. Nu måste lönen, för den som kommer hit för att jobba, uppgå till minst 90 procent av medianlönen, alltså 33 390 kronor.

Problemet är bara att för en ung driven person från KTH eller Chalmers ligger det kravet under den förväntade ingångslönen. Tidös lagskärpning träffar därför deras konkurrens snarare än de redan etablerades. Ett ytterligare exempel på hur unga svenskar får betala priset för ansvarslös migrationspolitik.

Bara under 2025 beviljades 4 223 arbetstillstånd till IT-sektorn, det är 38 procent av samtliga arbetstillstånd.Samma yrkeskategori där arbetslösheten bland svenska akademiker stigit till nästan tio procent.

Med den nya lagstiftningen har regeringen befogenhet att helt stänga utfärdandet av arbetstillstånd i vissa yrkesgrupper men ännu har det inte använts.

I en debattartikel i Expressen förra året (23/8 2025) beskrev undertecknad, tillsammans med två andra företrädare för Konservativa förbundet, varför detta är skadligt på nationell nivå. Inte minst med hänsyn till normförändringar och risken för industrispionage.

Till dessa aspekter finns också problemen som lyfts här: att unga vuxna svenskars möjlighet att trumma igång karriären krymper.

Vad gör regeringen?

Det finns inga mirakelkurer för hur Sverige ska hantera AI-revolutionen och unga akademikers uteblivna jobbmöjligheter. Men att vi utbildar fler akademiker än arbetsmarknaden efterfrågar, och samtidigt importerar konkurrenter om deras tjänster, är inte ett problem som regeringen saknar rådighet över.

Lönegolvet för arbetskraftsinvandringen måste höjas markant i lag för att enbart rikta sig till senior rekrytering.

Vidare måste regeringen styra om högskolepolitiken. Alla högskolor är myndigheter och kan därför styras på ett mer resolut sätt genom anslag, uppdrag och kvantitativa mål.

Det bästa vore att kapa antalet högskoleplatser rejält, lägga ner de utbildningar som inte leder till arbete och i stället utöka platserna mot bristyrken. Därtill måste högskolorna förbereda alla studenter för ett arbetsliv där AI redan är en integrerad del av vardagen.

Verktygen finns och likaså kunskapen. Det som saknas är politiker som bryr sig tillräckligt om ämnet för att hantera problemen.

Historien har visat att en generation missnöjda unga akademiker inte alltid leder till goda utfall.