Markus Johansson-Martis: Ceuta-krisen avslöjar Europas nya plats i världen

I fornnordisk mytologi kallades människornas värld Midgård. Utanför gränsen, bortom Midgårdsormen, låg Utgård, jättarnas rike. Medan Midgård var ordnat och stod under gudarnas beskydd, rådde kaos och ogästvänlighet i Utgård. Mellan de två världarna stod asagudarna själva på vakt.

Ibland sägs det att historia inte upprepar sig, men rimmar, och detsamma gäller nog med mytologier. En analogi till denna åskådning rimmar väl med den europeiska världsåskådningen och självbilden (givet att asagudarna USA finns där och skyddar oss). Men situationen i Ceuta påvisar på varje sätt hur befängd denna åskådning är att hålla fast vid.

Financial Times publicerade nyligen en artikel som gick ett steg djupare i krisen i spanska Ceuta, en händelse som i ärlighetens namn borde kallas invasion och hybridkrigföring. Artikelförfattarens uppfattning är att Marockos kung, Mohammed VI, har en hållhake på den, i övrigt skandalomsusade, spanske premiärministern Pedro Sánchez.

Länderna är sammanbundna av historia, geografi och kommersiella intressen, men i konflikt av andra skäl. Invasionen av cirka 60 000 människor till lilla Ceuta var inte den första gången människor har använts för att skapa kaos i Europa. Samma taktik har använts av Turkiet mot Grekland, och Vitryssland mot Polen.

Marocko är inte Europas fiende på det sätt Ryssland är. Ändå uteblir varje reellt gensvar. Enligt Pol Morillas, chef för tankesmedjan Cidob, har Sánchez satt i system att tona ner konflikter med kungen, eftersom Spanien är beroende av Marockos hjälp för att stoppa migranter från att nå Kanarieöarna. Marockanerna vet det, och agerar därefter. De vill, för det tjänar dem, och de kan.

Det hjälper inte att Spanien haft kontakt med Brahim Ghali, som leder rörelsen för Västsaharas frigörelse från Marocko, att man odlar en god relation med Marockos ärkerival Algeriet, eller att Sánchez öppet legat i konflikt med Trump-administrationen om Spaniens låga försvarsutgifter, motståndet mot Iran-kriget och en slapphänt migrationspolitik. Troligtvis hjälper det inte att Sánchez har varit tydlig med vad han tycker om Israels folkmord på palestinier och expansionsvilja.

Marocko har istället smort sin relation till Washington väl. Så pass väl att man gick med i Abraham Accords, samarbetsavtalen mellan arabländer och Israel, och att kungen nu namnger en ny motorväg efter Trump. I utbyte stöttar USA Marockos anspråk på Västsahara.

Det hela, och de trådar man kan dra mellan makthavarna, säger mest av allt något om den oordnade omvärld som omger vår kontinent. En betydligt rörligare värld än européerna själva tror sig leva i. Medan övriga världen har lagt flera års tid på att anpassa sig till en så kallad multipolär världsordning, där flera stormakter tävlar med varandra och där USA inte längre dikterar alla villkor, har Europa fastnat i en gammal analys.

Trumps utrikespolitiska förehavanden, och hur de utspelar sig, är klargörande besked om att stormakten har sagt upp sig från rollen som Europas väktare mot jättarnas rike.

I jättarnas värld finns stormakter, mellanmakter och småstater. Marocko har stöd av stormakten USA, som självt är irriterat på Europa. Man har goda relationer med mellanmakten Turkiet, som också använt migranter som påtryckningsmedel mot Europa, och Israel, och med stormakten Ryssland.

Att något som invasionen av Ceuta kunnat ske är förstås inte enbart "de andras fel", utan också Europas egna.

Spanska vänsterregeringens egna radikala migrationspolitik skapar galna incitament, genom domstolspraxis och den migrationsamnesti Sánchez själv utfärdade som når 1,2 miljoner illegala migranter. Lägg därtill de NGO:er som aktivt hjälper migranter hit, delvis finansierade av både EU och USA.

Dessa förhållanden är långt mer än tillräckliga skäl för att unionsländerna internt ska pressa Spanien att lösa situationen, gärna också sparka ut dem ur Schengen. Gärna kräva att den korrupte Sánchez, med historiskt låga förtroendesiffror, avgår. Men det kommer aldrig att ske, tyvärr, vilket säger något om handlingskraften och förståelsen för vår tid i vår egen union.

Men oaktat interna unionsangelägenheter säger händelsen, och spelet runt om, mycket om hur hela världen runt vår lilla kontinent rör sig i ett annat tempo än oss.

De agerar på ett mycket mer pragmatiskt sätt, bygger allianser och vårdar relationer med andra makter på ett sätt som EU länge inte gjort. För vi är kvar i en svunnen tid.

En tid när det var ordning i Midgård, och kanske lite stökigt ibland utanför. Men nu har jättarnas oordning spridit sig överallt, till även oss. Även inom vår union.

Det är ett stort problem att vårt Midgård saknar en plan, eller den handlingskraft som krävs, för att ordna upp situationen.