Det finns nästan inget mer tröttsamt i den svenska politiska debatten än när olika personer deklarerar att de nu bytt sida i politiken. God tvåa är personer som "lämnar sociala medier" utan att lämna sociala medier.

En följetong i detta skådespel var den före detta kocken och deckarförfattaren som blev ett par med hela svenska politiska och mediala eliten, när de gick från höger, till ultraliberala för att gå tillbaka till vänstern inom loppet av kanske tre år. Ingen bryr sig om dem längre kan jag tillägga.

Nu är det den före detta akademikern Ann Heberlein som högtidligt i den krönika hon obegripligt nog fått i Expressen deklarerar att hon, som nyss arbetade för Moderaterna, återigen är vänster. Det är för att hon inte är lojal med partier som hon nu återigen gjort en enorm omsvängning politiskt. Udden riktas sedan mot alla oss som inte hoppar från tuva till tuva – vi påstås vara för lojala. Vi står still när omvärlden ändras.

I själva verket förstår sådana som Heberlein ingenting om politik. Det är inte en scarf man slänger på sig, inte en accessoar som man poserar med. För mig och för de allra flesta som har politik som största intresse och även jobb är politik något fundamentalt eftersom det enbart handlar om värderingar. Parti är sekundärt, partiledare ointressant, vi utgår från den djupt grundande känslan om vad som är rätt och fel och väljer sedan parti efter detta. Inte tvärtom som posörer som Heberlein gör.

De som slickar på fingret och stoppar upp det i vinden för att se varifrån vinden kommer och sedan tar på sig den rock som allra lättast vänder i vinden, för det är bara den slags omvärldsförändring de syftar på.

I själva verket blev hon höger för att få uppmärksamhet, och det fick hon. När uppmärksamheten svalnade gjorde hon samma sak men åt vänster. Och det fungerar ju. Högern blev glada och media älskar framför allt folk som just kommer "tillbaka till vänstern". När folk äntligen hittar hem till den goda sidan.

Jag bestämde mig som tonåring, när just de stora frågorna funderas på och ska redas ut, vad jag tycker om saker och ting. Hur jag ser på rättvisa, personlig frihet, vad staten ska göra, vad jag tycker individer själva ska ansvara för. Rätt och fel, en vägledning i både mitt eget liv och hur jag tycker landet ska styras. Det jag kom fram till gäller fortsatt idag, som 51-åring och jag är inte lojal till ett parti.

Min lojalitet med mina värderingar har därför gjort att jag snart röstat på alla partier till höger i något av valen (EU, riksdag, kommun och region). Jag har till och med röstat på Centerpartiet en gång, i valet 2014 när de var höger och enda partiet som var tydligt för friskolesystemet. Jag röstade på SD i senaste EU-valet.

Är man inte lojal mot sig själv är man inte lojal mot någon. Och där har vi skillnaden mellan oss som lever efter de ideal och värderingar vi för länge sedan stakade ut och de som slänger på sig värderingar som en sjal, och väljer den som trendar för stunden för att de just nu vinner på det.