SD: Sveriges Kommuner och Regioner – nu är det dags att ta ansvar!

”EU har förbjudit dygnspass.” Det påståendet sprids nu som en bekväm förklaring när brandmän, ambulanspersonal, personlig assistans, LSS-verksamheter, äldreomsorg och andra samhällsbärande funktioner tvingas ställa om scheman, tappa personal och lägga tid på dispenshantering. Nog för att EU ofta lägger sig i svensk lagstiftning, men det stämmer inte att det är EU som förbjuder dygnspassen. EU:s arbetstidsdirektiv slår fast en huvudregel om dygnsvila, samtidigt som det öppnar för undantag i verksamheter där kontinuitet och beredskap är avgörande, förutsatt att återhämtningen säkras.

Det som har hänt i Sverige är något annat. Vi har fått en tillämpning som i praktiken fungerar som en mur, där undantag finns på papperet men görs så restriktiva och centraliserade att de knappt går att använda. Den linjen drivs genom SKR, en politiskt styrd organisation där Socialdemokraterna dominerar med stöd av Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet. Välfärdens beredskapsyrken behandlas plötsligt som om de vore standardiserad kontorsverksamhet.

Detta är inte en fråga enbart för räddningstjänsten även om rösterna är höga just där. Ambulanssjukvården påverkas när scheman pressas in i en rigid mall och där det påverkats i en grad att det på flera håll är svårt att bemanna akuta resurser. Personlig assistans och LSS påverkas när dygnsnära insatser ska fungera dygnet runt men inte får organiseras utifrån verksamhetens verklighet. Hemtjänst och omsorg påverkas när redan ansträngda verksamheter får ytterligare administrativ börda. Även delar av hälso- och sjukvården, särskilt jourverksamhet, hamnar i konflikt mellan medicinsk verklighet och ett schemaideal som inte tar hänsyn till behovet av kontinuitet och flexibilitet.

Grundtanken bakom dygnsvila är god. Människor ska inte slitas ut och återhämtning är nödvändig. Konflikten uppstår när samma modell tvingas på alla och görs till en tvångströja. Beredskapsyrken fungerar inte som en fabrikslinje. Ambulans, räddningstjänst, assistans och stora delar av omsorgen bygger på beredskap, varierande belastning och möjlighet att planera återhämtning på olika sätt.

Det rimliga hade varit att SKR gör om och gör rätt. De arbetsgrupper där längre pass faktiskt fungerar bättre, där 24 timmar eller andra upplägg ger färre resor, färre pass och mer sammanhängande ledighet, bör kunna fortsätta med det, under förutsättning att återhämtningen regleras och säkras. Arbetstidsregler ska skydda dem som behöver skydd, inte straffa verksamheter där ett annat upplägg är mer hållbart.

I stället har vi fått en ordning som upplevs godtycklig och framtvingad, en lösning som inte passar alla men som pressas fram ändå. Det är en välbekant socialdemokratisk reflex att tro att samma modell ska fungera för alla. Men likabehandling blir snabbt felbehandling när olika yrken har helt olika förutsättningar.

Konsekvenserna är tydliga. Rekryteringen försvåras, särskilt i mindre kommuner och på landsbygd där beredskapen redan är skör. När fungerande upplägg tas bort försvinner människor. Samtidigt växer administrationen när verksamheter gång på gång måste söka undantag, skriva ansökningar och invänta beslut i stället för att fokusera på patienter, brukare och medborgarsäkerhet.

SKR måste ta ansvar. Sluta gömma er bakom EU och börja om från början. Bygg ett regelverk som säkrar återhämtning men tillåter flexibilitet för beredskaps- och vårdnära yrken. Gör undantagen tydliga och praktiskt användbara. Skapa transparens i processen. Det är fullt möjligt att kombinera skydd och flexibilitet.

Arbetstidsregler ska vara ett skydd, inte ett tvång som försvagar välfärdens kärna. När ambulansen får svårare att bemanna, när assistansen tappar kontinuitet och när räddningstjänsten får svårare att rekrytera är det inte en teknisk detalj. Det är en missbedömning som måste rättas till.