CPAC 2025 var en väckarklocka för Europa. Är vi redo?

Förra veckan hölls Conservative Political Action Conference (CPAC) i Washington, D.C. Jag flög dit för att själv se vad som händer på det som många kallar liberalernas värsta mardröm. Men låt mig säga detta – långt ifrån kaos, CPAC är en oas av sunt förnuft och optimism. För Amerika är tillbaka, och om vi spelar våra kort rätt kan Europa också vara det.

Veckan inleddes på torsdagen med en hektisk start: långa köer, hög säkerhet och en entusiastisk folkmassa redo för världens största konservativa konferens. Och CPAC levererade. Evenemanget öppnades av JD Vance, mannen som bara en vecka tidigare skakat om Europa. Medan europeiska eliter inte var särskilt förtjusta i hans obekväma sanningar (ja, ordvitsen är avsiktlig), hyllades han i Washington som en hjälte.

"Mitt budskap till unga män är: låt inte denna trasiga kultur få dig att tro att du är en dålig person för att du gillar att dra ett skämt, ta en öl med dina vänner eller för att du är tävlingsinriktad."

Vance höll sig inte tillbaka. Han gick rakt på den woke-agenda som försöker kväva maskulinitet och förvandla alla till någon sorts androgyna robotar. Hans ord var inte bara en stridsrop, utan en tydlig markering mot den kulturella nedbrytning vi sett både i USA och Europa.

Sedan kom ett oväntat men spektakulärt framträdande: Elon Musk. En man som på många sätt är Trump 2.0 – kompromisslös, disruptiv och fast besluten att skaka om systemet. Men den verkliga överraskningen? Argentinas libertarianska president Javier Milei, som överlämnade sin berömda motorsåg till Musk – den ultimata symbolen för hans kamp mot svällande byråkrati. Det var helt logiskt. Musk har länge hyllat Mileis ekonomiska politik och till och med kallat honom en inspiration för Dogecoin.

Och på tal om slöseri – låt oss prata om DOGE, USA:s Department of Government Efficiency. Denna satsning har framgångsrikt avslöjat den absurda felallokeringen av medel inom USAID, där miljontals dollar kanaliserats till NGO:er för att påskynda den önskade men tyranniska gröna och woke-agendan som Biden-administrationen driver. Känns det bekant? För bara förra veckan publicerade MCC Brussels en explosiv rapport med titeln "EU:s propagandamaskin: Finansiering av NGO:er för att främja EU:s värderingar", som avslöjade hur den icke-valda Europeiska kommissionen spelar exakt samma spel. Jag väntar fortfarande på att Milei ska överräcka en EU-motorsåg för att kapa byråkratin här också.

Men energin stannade inte där. När Steve Bannon intog scenen tände han folkmassan med sitt signumrop. Rummet kokade – och det är en underdrift. Det berömda "Fight! Fight! Fight!"-ropet ekade genom salen. Men med energi följer också kontroverser.

Bannon anklagades för att ha gjort en ”salut”-gest, något han avfärdade som en enkel vinkning. Jag pratade med deltagare för att höra deras reaktioner. Vissa menade att det var en oskyldig rörelse, förvrängd av mainstream-media – precis som det som hände Musk veckor tidigare. Andra ansåg att det var en illa vald men lekfull gest. Oavsett hade det konsekvenser.

En person som definitivt överreagerade? Den franske politikern Jordan Bardella. Han ställde in sitt planerade CPAC-tal dagen efter. Jag talade med Christine Anderson från AfD om det, och hon höll inte tillbaka: "Bardella överdriver, det är bara löjligt." En åsikt som många av mina europeiska kollegor delade.

Att tala på CPAC är en gyllene möjlighet. Vid en tidpunkt då Amerika visar vägen borde vi stärka banden, inte dra oss undan. För Gud vet att Europa behöver följa i USA:s fotspår.

Men den verkliga finalen kom på lördagen. En sista-minuten-överraskning, endast annonserad två dagar i förväg – Donald Trump tog scenen. Folk hade köat sedan midnatt för att få en bra plats. Och låt mig säga, han levererade.

Innan Trump ens steg upp på scenen exploderade hela salen i sång – "God Bless the USA". Med en djup känsla av stolthet tog USA:s 47:e president scenen. Under 75 minuter höll han ett tal fyllt av humor, där han deklarerade att han egentligen hade besegrat två presidentkandidater. Vid ett tillfälle höll han till och med en improviserad folkomröstning om det mest passande smeknamnet för Joe Biden – "Sleepy Joe" eller "Crooked Joe". Crooked vann, förstås.

En sak var tydlig. Trump var inte bara där för att underhålla, han var där för att skicka ett budskap. Revolutionen av sunt förnuft har börjat. Eran av woke-galenhet går mot sitt slut. Och det var inte bara min uppfattning – det var något jag hörde om och om igen från mina amerikanska bröder och systrar. Optimismen är tillbaka. Amerika är tillbaka i amerikanernas händer.

En sak är klar, som JD Vance uttryckte det: Det finns en ny sheriff i stan. Tiderna förändras. Tyrannin av gröna policies går mot sitt slut, likaså eran av oändligt statligt slöseri. Det är goda nyheter för USA. Men vad händer med Europa?

Det här är min plan för att åter göra Europa stort:

1. Vi måste sluta skämmas för att älska våra länder. Varje medlemsstat måste omfamna sitt unika arv, sin historia och de kristet-judiska värderingar som gjort oss starka. Att älska sitt land är att älska sig själv. Så enkelt är det.

2. Vi måste både erkänna och fira våra skillnader som unika nationer, men samtidigt ena oss som patrioter och konservativa. Vi åstadkommer inget om vi inte enas. Till skillnad från USA, där ett stort parti kan driva verklig förändring, gör Europas splittrade system det svårare att genomföra drastiska förändringar. Därför måste vi bilda ett enat politiskt block i Europaparlamentet – inte bara för att bryta cordon sanitaire, utan för att slå tillbaka mot EU-kommissionens växande makt och etablera en EU-version av DOGE för att rensa ut korruption.

3. Vi måste ta tillbaka kulturen. Politik räcker inte, vi måste inspirera människor. Vänstern har kontrollerat media, utbildning och institutioner i årtionden och format narrativet. Om vi vill återta Europa måste vi bygga våra egna plattformar, finansiera våra egna institutioner och stötta våra egna skapare, tänkare och ledare.

Europa är inte slut, inte på långa vägar. Vår tid kommer.

Scarlett Karoleva, politisk skribent på Riks Europe