Helene Bergman: Greta Thunbergs välregisserade Mission Impossible 2

Just nu sitter Greta i Ktzi’ot Prison i Negevöknen. Det är den sista akten i ett drama där allt är förutbestämt: den goda hjältinnan, den brutala militären, de förtryckta barnen. Bakom kulisserna skrattar Hamas i Qatar. För medan världen följer skådespelet, fortsätter verkligheten men utan manus.

Scen 1: Avfärden.

En segelbåt i Medelhavet. Kameror, flaggor, slagord. Unga människor poserar mot horisonten. “Vi ska till Gaza!”

Men på däck finns inga förnödenheter, inga mediciner, inget vatten. Det behövs inte. Symboliken räcker.

Scen 2: Bordningen.

Israelisk militär bordar flottiljen – exakt som planerat. Det är här dramat kulminerar. Bilderna tas, berättelsen är färdig. De gripna förs till Ktzi’ot Prison, ett av Israels hårdaste fängelser.

Nu har filmen fått sin hjältescen: de goda fängslas av de onda. Hashtaggarna blinkar. Musiken sväller.

Scen 3: Reaktionerna.

Medierna spelar exakt en roll som manusförfattaren tilldelat dem. Sveriges Radio rapporterar med darr på rösten:

“Greta Thunberg gripen av israelisk militär – klagar på hårda madrasser och vägglöss.”

Ingen frågar vad de egentligen tänkte göra i Gaza, eller hur många palestinier som räddas av att västerländska aktivister seglar mot sin egen arrestering. Ingen nämner att Hamas i Qatar gnuggar händerna. Allt fungerar som i ett manus: konflikten fördjupas, sympatierna delas upp, publiken gråter på rätt ställe.

Scen 4: Kommentariatet.

På sociala medier skriver filmregissörer, skådespelare och opinionsbildare sina repliker:

“Om du inte höjer rösten mot folkmordet är du inte längre människa.”

Det är vår tids dramaturgi: moral som performance. Känslan är allt, kunskapen är ingenting.

Scen 5: Eftertexterna.

När kamerorna slocknar återstår tystnaden – och det absurda. Ingen vet vad flottiljen egentligen åstadkom. Inga liv räddades. Inga murar föll. Men bilderna, rubrikerna och känslan av hjältemod lever vidare.

I verklighetens Gaza fortsätter lidandet.

Men i det västerländska dramat behövs bara illusionen av kamp – en seglats, ett fängelse, en tår i intervjun. Det är Netflix-versionen av kriget. Producerad av aktivister, distribuerad av medier och recenserad av en publik som vill känna sig god. Och public service applåderar i bakgrunden.

Helene Bergman