Nima Rostami: Vänsteradeln har sina fotsoldater, nu måste högern bygga sina egna

Vänstern och det liberala etablissemanget har under decennier inrättat sina fotsoldater i form av "journalister" som försvarar och skyddar makteliten, det vill säga vänster-adeln själv. Det är inte en konspirationsteori, det är en strukturell verklighet som går att belägga. Journalistundersökningen, genomförd vid Göteborgs universitets journalist- och medieforskning, har visat en kraftig överrepresentation för vänsterpartier bland yrkesverksamma journalister jämfört med befolkningen i stort. Detta är inte högerretorik. Det är ett reellt och dokumenterat faktum, och det utgör ett systemiskt problem för det demokratiska samtalet i Sverige. Det Charlie Weimers gjorde genom ett telefonsamtal med Svenska Dagbladet är ett exempel på hur etablerad media kämpar med näbbar och klor för att behålla sin ”demokrati-monopol”.

Högern måste nu vara med i matchen. Det går att utmana denna lömska skara av maktlojala aktivister. Men det kräver mod, uthållighet och egna kanaler. Det behöver inte finnas en public service som uteslutande lutar åt vänster och som systematiskt underminerar högern och konservativa röster. Tidningar behöver inte ha statligt stöd för att pumpa ut vänster-marxistisk propaganda i skattebetalarnas namn. Det är faktiskt dessa institutioner, inte deras kritiker, som utgör det verkliga hotet mot demokratin: en skara institutionaliserade aktivister som gör gällande att de är opartiska granskare, när de i praktiken alltid ger rätt till vänster-adeln, på hela befolkningens bekostnad.

Detta blir extra tydligt när man ser hur kritiken mot nya, oberoende röster som Henrik Jönsson och Riks formuleras. Vänstern hävdar, bl.a. att Henrik Jönsson har nära kopplingar till den ekonomiska eliten och statsministern, och att hans medarbetarval är entydigt "invandringskritiskt", som om detta vore ett unikt problem reserverat för högern. Men det här är bara en taktik, ren skrämselpropaganda för att misskreditera obekväma röster, att de inte ska kunna etableras.

För om sådana kopplingar verkligen vore diskvalificerande, vad ska man då säga om Anders Lindberg, som är sambo med en högt uppsatt socialdemokrat samtidigt som han axlar rollen som opinionsbildare? Vad säger man om LO, som är delägare i Aftonbladet och som därigenom styr tidningens politiska redaktion och hela dess verksamhet? Vad säger man om de riksdagsledamöter som byggt karriär som "objektiva journalister" på public service för att sedan gå rakt in i Miljöpartiets riksdagsgrupp eller EU-parlamentet? Ingen kallar det en skandal. Ingen ser det som ett hot mot demokratin. Det behandlas som fullkomligt naturligt.

Varför gäller då plötsligt andra måttstockar när det är högern som bygger nätverk, finansierar oberoende media eller anställer meningsfränder? Varför är kopplingar bara farliga när de går åt höger? Svaret är enkelt: så länge vänstern ensam får definiera vad som är "opartiskt" och vad som är "propaganda", kommer de alltid vinna det narrativa kriget, oavsett fakta. Det är inte objektivitet. Det är monopol på verklighetsbeskrivningen, förklätt till journalistisk neutralitet.

Det finns förvisso en rimlig oro att etablerade medier och public service, som historiskt haft tolkningsföreträde över nyhetsagendan, naturligt reagerar defensivt när nya aktörer utmanar deras position, rent kommersiellt och institutionellt, oavsett politisk färg. Konkurrens om uppmärksamhet och resurser spelar utan tvekan in. Men det förklarar inte varför just höger-orienterade aktörer konsekvent möts med en helt annan retorisk arsenal än vänster-orienterade motsvarigheter gör.

Högern måste våga mer. Man måste inse rätt tid att agera, bygga starka, oberoende plattformar, och sluta be om ursäkt för att man utmanar en etablerad ordning som länge trott sig vara osårbar. Annars missar man det öppna målet, och lämnar walkover till en verklighetsbeskrivning som aldrig var lika neutral som den utgav sig för att vara.

Nima Rostami, advokat och konservativ debattör