Quislingdebatten är en tydlig indikator på att SD bör distansera sig mer från Moderaterna

 ebatten säger något viktigt om var partiet befinner sig just nu och om vilka vägval som ligger framför det.

Sverigedemokraternas tydliga närmande till Moderaterna, i hopp om att bli regeringsdugliga, riskerar att bygga på en missuppfattning. Regeringsduglighet uppstår sällan genom anpassning till sådant man tidigare kritiserat.

Snarare byggs den upp genom egen politisk kraft och ett tillräckligt stöd i väljarkåren. Så länge det stödet inte finns i tillräcklig omfattning spelar anpassningen till Moderaterna en mindre roll, eftersom mandaten för att faktiskt kunna bilda regering ändå saknas.

Det finns därför goda skäl att fundera på hur SD kan öka sitt mandat i valet 2026 jämfört med valet 2022 och vilken strategi som bäst leder dit.

Den kraftiga reaktionen från vänsterhåll på Richard Jomshofs uttalande, där han jämförde Aftonbladets politiske redaktör Anders Lindberg med en ”quisling”, framstår som överdriven i förhållande till vad som faktiskt sades.

Ordvalet är onekligen skarpt och kan diskuteras utifrån vad som är lämplig politisk retorik, men den känslomässiga intensiteten i kritiken speglar snarare en bredare polarisering i det politiska samtalsklimatet än en proportionerlig respons på själva uttalandet.

Vänsterns och liberalernas tolkningsföreträde i decenniers debatt och politiska verklighet visar sig nu ha spruckit. I decennier har Sverigedemokraterna och dess företrädare bemötts med minst lika hårda, om inte hårdare, tillmälen än det Jomshof själv nu anklagas för. Genom en medveten politik har man dessutom under lång tid tillåtit en betydande migration från muslimska länder, vilket har lett till en rad problem.

Utvecklingen har även lett till att vissa röster inom vänstern numera tvingas erkänna det importerade problemet islamism, men tenderar att beskriva det som ett symptom på ”högerextremism” i samhällsdebatten snarare än att på allvar diskutera islamism som en följd av vänsterns och det övriga etablissemangets migrationsregelverk. Se exempelvis ledarskribenten på Dala-Demokraten.

Sammantaget pekar den allmänna känslan kring SD anpassning till Moderaterna på ett större vägval för SD: Ska partiet fortsätta röra sig mot Moderaterna i hopp om regeringssamarbete, eller ska det i stället tydligare profilera sig kring de sakfrågor som en gång byggde upp dess väljarbas? Svaret på den frågan kommer sannolikt att avgöra både partiets identitet och dess valresultat i det kommande valet.

I stället för att bygga upp en egen organisatorisk struktur, en bred tjänstemannabas och kompetenta företrädare som kan attrahera nya väljargrupper och säkra starkare mandat i valet valde SD att binda sig samman med ett sjunkande skepp – Liberalerna – och närma sig Moderaterna, ideologiskt och retoriskt. Detta var ett allvarligt strategiskt misstag i en tid då Liberalerna knappt klarar fyraprocentsspärren.

Att man samtidigt avstod från att inleda valsamverkan med Medborgerlig Samling, ett parti som står SD närmare än L och M, var en direkt följd av närmandet till L och M ett beslut som riskerar att straffa partiet hårt i valet. Att ingå i samverkan med en moderatledd regering inom ramen för Tidöavtalet är en sak, men att i övrigt visa en mer eftergiven hållning gentemot Moderaterna är det som kommer att påverka SD väljarbas och därmed dess framtid. ”The Swedish way” fungerar inte för ett parti som normalt har utmanat etablissemanget.

Den relevanta frågan i sammanhanget tycks därför inte vara huruvida SD, tillsammans med övriga regeringspartier, har genomfört effektiva reformer i de frågor som en gång definierade partiet, utan varför opinionsläget ändå är svagt ett läge som med stor sannolikhet blir omöjligt att vända på den korta tid som återstår till valet.

En viktig förklaring till detta är just närmandet till Moderaterna. I strävan efter att framstå som regeringsdugligt har partiet riskerat att åsidosätta sin kärnväljarbas och därmed självt smälta in i det etablissemang man en gång utmanade ett etablissemang som gång på gång har misslyckats med att på allvar ta tillvara Sveriges intressen.

SD samarbete var en följd av valresultatet, gott så! Därefter har partiet stagnerat och fastnat i närmandet till Moderaterna snarare än utvecklats för att få egen makt och eget mandat. Det är det som kommer att avgöra huruvida SD är regeringsdugligt inte närmandet.

Nima Rostami, advokat och konservativ debattör