Filmen om My Vingren är som ett enda långt slöscrollande

Recension. ”Hacking hate” (film). Regi: Simon Klose. Medverkande: My Vingren, Anika Collier Navaroli, Imran Ahmed. Sverige, 2024 (86 min).

Biografen är liten – en av de fyra andra biobesökarna konstaterar att teven hemma är större. Någon annan skämtar om klaustrofobi. Hacking hate är uppenbarligen ingen publikdragare trots att den vann pris som bästa dokumentär på Tribeca-festivalen i New York i fjol. 

Filmen följer journalisten My Vingren under tre år när hon skriver en artikel för tidningen Expo om näthat i högerextrema kretsar. Syftet är, säger hon, är att undersöka hur människor kan bli så fulla av hat. Vingren wallraffar, nästlar sig in på olika kanaler på internet genom att anta en falsk identitet. Hon skapar en påhittad nazistfamilj på nätet; en gymtränande pappa, en mamma som är hemmafru och deras dotter ”Svea”. På sin fejkade Instagramprofil lägger hon upp bilder från gymmet med hashtaggen #sverige och på så sätt blir hon plötsligt inbjuden till ett nynazistiskt nätverk på Telegram. 

Vingren har gång på gång i olika sammanhang kallats för en verklighetens Lisbeth Salander. Det är kanske att ta i, men absolut - hon spelar både hjälte och offer i den här dokumentären. Hur hon orkar? Frågan både ställs och besvaras faktiskt fler gånger i filmen. Vi får oftare veta hur My Vingren egentligen orkar än varför hatarna hatar, vilket trots allt är frågan hon med sitt wallraffande säger sig vilja besvara. 

Under 83 minuter hinns ändå ganska mycket med. Ena stunden handlar det om svenska influencers som uppmanar sina följare att träna och undvika skräpmat. Sedan är vi plötsligt i Norge och spanar på en eventuell rysk Wagnervärvare. Sedan handlar det lite om Trump, om massmördaren i Trollhättan, om en masskjutning i Buffalo, och vi får se en längre intervju med Anika Collier Navaroli – visselblåsaren på dåvarande Twitter som fick Donald Trump avstängd från plattformen. Det är spretigt, det är det.

Idén bakom projektet är de inget fel på. Sociala mediers makt, lagstiftningar mot hat och inskränkningar mot yttrandefriheten på sociala medier-plattformar är intressanta och dagsaktuella frågor. My Vingren snuddar vid dessa svåra ämnen i sina intervjuer med Anika Collier Navaroli och Imran Ahmed, VD för Center for Countering Digital Hate.

Men tyvärr diskuteras frågorna aldrig på djupet. Istället får vi följa en grävande journalist som likt Pippi Långstrump hellre sitter på bordet än i soffan och scrollar på TikTok för att hitta ledtrådar. Genom ett foto på en katt kopplar hon samman en nynazistisk organisation med ryska propagandafabriker. Kanske. För sen visar det sig att den halvbrasilianska nynazisten som värvar medlemmar till Wagnergruppen även spelar in bögporr och dessutom har barn med flera svarta kvinnor. Det är som vilken bättre Flashback-tråd som helst. Förutom att det är sämre. För inget händer. Trådarna knyts aldrig ihop. Frågan om varför de som hatar hatar lämnas obesvarad. 

Projektet har tagit runt 3 år att genomföra (det märks inte minst på huvudrollens frisyr som byter längd och färgstyrka fram och tillbaka ett dussin gånger – i spelfilmer kallas det för klaff-fel) så man förstår verkligen att regissören Simon Klose ville att det skulle färdigt.

Trots att absolut inget händer (förlåt, en duva blir faktiskt slaktad levande av en hök på en av Stockholms kullerstensgator vilket givetvis återges i närbild) får jag ingen impuls under filmens gång att slöscrolla på X, TikTok eller Instagram. Dokumentären är nämligen redan en orgie av slöscrollande på ovan nämnda plattformar. På spårvagnen hem kommer jag på mig själv med stirra ut genom fönstret i stället för på skärmen. Något gott kom i alla fall av dessa 86 minuter.

Av en slump delar jag vagn med två av de fyra andra biobesökarna. Jag hör den ena säga till sitt sällskap att filmen borde visas på varenda skola. Jag tänker att filmen hade lämpat sig bäst som en tråd på Flashback.

Linnea Klingström,
Kulturvetare och andra vice ordförande i föreningen Gimle