Prenumerera
Jag minns en gång då jag för många år sedan såg en SVT-intervju med ett Sverigedemokratiskt kommunalråd. Han sade att han ville försvara svensk kultur, och fick den enkla men djävulska följdfrågan: "Vad är svensk kultur?" Stackaren började stamma och mumlade något om midsommar. Ännu en seger för SVT över de beklagansvärda Sverigedemokraterna, halleluja.
De enklaste frågorna är de svåraste. Det lärde sig atenarna av Sokrates, vilket förklarar varför de hade ihjäl den irriterande mallgrodan. Men även om frågan om svensk kultur är svår, orättvis, och i det aktuella exemplet mest var menad att förödmjuka den tillfrågade, så kräver den ändå ett svar. För om vi ska stå upp för svensk kultur är det faktiskt ganska rimligt att kräva att vi vet vad det är för något.
När vi talar om kultur så far tankarna lätt till märkliga danser och dräkter någonstans i Långtbortistan. Eller så kan det vara den form av kultur som kultursektorn ägnar sig åt. Alltså främst märkliga installationer med blödande vaginor och sådant som ingen vettig människa vill se på och som därför måste tvångsfinansieras via skatten. Båda dessa kulturtyper är exotiska, något som ligger bortom vanligt folk. Kultur blir något andra sysslar med.
Och visst existerar dessa typer av kultur. Men samtidigt ligger det mer i kulturbegreppet än så. Detta märks tydligt när vi kommer ut i världen, eller när världen via invandring kommer till oss. När vi kommer i kontakt med människor från andra kulturer så märker vi något som på en och samma gång är uppenbart och så kontroversiellt att man kan anklagas för rasism om man påpekar det. Vi märker att människor från andra kulturer är annorlunda.
Vissa skillnader är mer uppenbara än andra, som språk, klädedräkt och mat. Dessa hyllas ofta av samma personer som blir mycket arga om man påpekar andra kulturella skillnader, som värderingar, vanor och ovanor. Sådana syns inte lika tydligt, men är egentligen långt viktigare. Kultur är det som gör oss annorlunda folk från andra kulturer. Det är, exempelvis, vad som gör oss till svenskar snarare än araber, indianer eller norrmän. Kultur är alltså vad som gör oss till "oss".
Detta, att kultur framträder som synligast när den jämförs med andra kulturer, ligger bakom den svenska svårigheten att se vår egen kultur. Länge var Sverige ett av de mest homogena länder världen någonsin skådat, och även nu i invandringens tidsålder leder segregationen till att de flesta av oss har liten kontakt med folk från andra kulturer. Detta osynliggör svensk kultur, vilket har fått vissa (som Mona Sahlin och Reinfeldt) att använda vildvittrornas logik med "syns inte, finns inte". Här finns också en koppling till idén om att integration ska vara något enkelt – om det inte finns någon svensk kultur borde det ju inte vara så svårt att bli en del av den.
Sanningen är att vår kultur är överallt omkring oss. Det är inget vi kan lämna åt kultursektorn, eller något vi bara ägnar oss åt under midsommar och jul. Vi rör oss i vår kultur som fisken i vattnet eller fågeln gör genom luften. Kultur är en samling av allt vi tycker, tänker och gör. Kultur är allt vi ser som självklart. Kultur är vårt "vi".
Då vet vi alltså vad kultur är, och kan därmed gå vidare till den ursprungliga frågan om hur vi bäst försvarar den. För nog märker vi snart av konsekvenserna när kulturen försvinner, som fisken gör när vattnet dunstar bort.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Riks och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
