Minska klägget och Socialdemokraternas makt

Sverigedemokraternas initiativ om att på allvar försöka minska skatteslöseriet är lovvärt. Om partiet verkligen får chansen att verkställa sin ambition att skära i statens utgifter bör övriga Tidöpartier inte agera bromsklossar.

I en intervju med Riks utvecklar Sverigedemokraternas näringspolitiske talesperson Tobias Andersson resonemangen bakom partiets förslag att minska och effektivisera delar av staten, det vill säga den stat som framför allt Socialdemokraterna gött. Han pekar särskilt ut de ständigt växande företagsstöden, som nu uppgår till över 100 miljarder kronor årligen. Även att antalet anställda i statliga myndigheter har ökat kraftigt de senaste decennierna är under SD:s lupp.

Socialdemokraterna spelar i en liga för sig själv och har skapat ett partinära nätverk med verksamheter finanserade med skattemedel. Gränsen mellan stat och partiapparat är inte alltid enkel att skönja. Det vore inte en dag för tidigt att bryta upp dessa strukturer. I grunden handlar det om ett politiskt maktmissbruk med våra skattemedel.

Ingen ska tro att det kommer bli enkelt. Andra partier har tidigare uttalat liknande ambitioner, även om det går att ifrågasätta hur genuina de ambitionerna varit. Många väljare tilltalas av retorik om att skatteslöseri ska bekämpas. Men när det ska genomföras i praktiken och olika intressen utmanas är det inte alltid lika populärt.

Det finns en hel del forskning om varför det ofta har visat sig vara svårt att i praktiken att minska statens utgifter och byråkratin.

En klassisk förklaring från public choice-forskningen är att de som gynnas av en viss utgift har mycket att förlora på en nedskärning och därför mobiliserar kraftfullt. Både väljare och politiker tenderar att föredra status quo framför osäker förändring. En nedskärning innebär tydliga förlorare (åtminstone på kort sikt) och framtida vinster sprids ut på skattekollektivet. Lägg därtill byråkratins inbyggda incitament att ständigt växa.

SD:s ambition är att minska statens statens utgifter med minst tio procent. Argentinas president Javier Milei har visat att det är möjligt att till och med göra mer än så.

Sverigedemokraterna har dessutom en unik position i det svenska politiska systemet. Exempelvis fördelen att inte ha varit del i att bygga upp just den stora byråkrati partiet nu vill minska. Partiet är inte på samma sätt som framför allt Socialdemokraterna en del av klägget. Det borde vara enklare att skära i en kletig massa när den inte är en del av sin egen partikropp.

Nyckeln till framgång är starkt politiskt ledarskap. Därför är SD:s initiativ om en effektiviseringsminister intressant. För att den ska lyckas kommer det krävas ett mandat att faktiskt få göra jobbet ordentligt. Och uppbackning från högsta politiska ort när det börjar storma om att demokratin står och faller med att ABF:s kurs i “Queer keramik” och liknande får statlig finansiering eller inte.