Jag inleder den här artikeln med ett citat från 1978 från en av världens mest filmatiserade science fiction-författare, Philip K. Dick. ”The basic tool for the manipulation of reality is the manipulation of words, if you can control the meaning of words, you can control the people who must use the words.”

I gårdagens DN kunde läsare införlivas i tanken om att all form av tal om svenskhet från politiskt håll är floskler och tomma ord. Debattören Erik Thosteman, doktor i ekonomisk historia, lyfter fram sin avhandling om de svenska utvandrarna i slutet av 1800-talet som ett exempel på att svenskhet skulle vara ett illusoriskt begrepp.

Man hade ju ”förrått sitt land” och lämnat sina släktingar i sticket under svår fattigdom. Denna enkelsidiga beskrivning har inget stöd i historien. Thosteman väljer att helt bortse från hur amerikanerna såg på sina nya nordiska hårt arbetande invandrare, och hur de svenska invandrarna dels började anpassa sig till livet i ”Amerikat”, samtidigt som man behöll särprägeln av sin egen kultur hemifrån, genom exempelvis matlagning (det äts fortfarande ostkaka, pepparkakor och köttbullar bland de helt amerikaniserade ättlingarna idag) men också genom ritualer, envishet och något som endast går att beskriva som ”jävlar anamma”, eller på finska: ”Sisu”.

Trots att Thosteman styr in på ett väldigt onyanserat vägval, så kan man enkelt genomskåda hans debatteknik genom negativa argument; man kan undra: vad är det som saknas? Det som saknas är religion, ideologi och integration. Dessa tre variabler var essentiella i de utvandrade svenskarnas innersta väsen och i förlängningen vinnande faktorer. Amerika består som alla vet av kolonialister som i sin gärning i stort sett utplånade urbefolkningen. Den sammanhållande faktorn bland dessa var dels en delad kristendom, dels en ideologi som senare kom att bli grundlag: den amerikanska konstitutionen. Det kan sammanfattas i begreppet som den gamla presidenten Ronald Reagan myntade – One nation under God.

I den politiska debatten inför valet i höst är det särskilt två värdeladdade ord som utmärker sig: ”Svenskhet” och ”Rasism”. Låt oss utforska dessa. I den röda ringhörnan har vi Socialdemokraten och den vice statsministern Mona Sahlin som 2002 uttalade: ”Jag tror att det är det som gör så många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”.

Detta är en form av omvänd rasism som syftar till att moraliskt skuldbelägga svenskar och underminera allt vi har att vara stolta över. I samma ringhörna finns också skaparna av kommunismen, Karl Marx och Friedrich Engels. I deras berömda manifest från 1848 står att läsa: ”De arbetande männen har inget fosterland. Vi kan inte ta från dem det de inte har. Eftersom proletariatet först och främst måste uppnå politisk överhöghet, resa sig till att bli den ledande samhällsklassen i nationen: resa sig till nivån av nationell klass, måste utgöra en nation, är det så långt, nationellt, om än inte i den borgerliga betydelsen av ordet.”.

I översättningen försvinner en del av meningen eftersom ”bourgeois” på franska är en slags omskrivning av vad vi i Sverige skulle kalla ”övre medelklass”. Detta betyder att de ”gemytliga svenskhetsfloskler” som Thosteman hänvisar till ligger helt i linje med Marx och Engels kommunistiska manifest.

I den andra ringhörnan har vi begreppet nationalism, som egentligen innebär ”en

åskådning som hävdar den egna nationens värde och intressen.” Ur en ekonomisk synvinkel innebär detta skydd av inhemska industrier, skapande av nya arbetstillfällen, ekonomisk autonomi eller egenbestämmande, samt självständig styrning av landets balans mellan import och export. Här kommer begreppet svenskhet in och därmed också definitionen av konceptet.

En av de främsta förespråkarna för svenskhet var faktiskt en nationell socialdemokrat, nämligen statsministern och landsfadern Per-Albin Hansson. Han definierade svenskhet som en känsla av social solidaritet och jämlikhet och den kollektiva välfärdsstaten. Hans odödliga citat: ”Den starke skall inte se ner på den svage.” finns fortfarande i många svenskars minne. Således finns egentligen ingen motsättning mellan Svensk nationalism och socialism, åtminstone inte historiskt.

Begreppet rasism är inte fullt lika enkelt förklarat, men vi kan göra ett försök. Oavsett vad definitionen går ut på eller får för konsekvens så bör man utgå ifrån att det är ett globalt begrepp. Rasism är inte svenskt, såsom Erik Thosteman vill göra gällande, utan det är ett mångfacetterat internationellt koncept som har både positiva och negativa kännetecken. Begreppet ”ras” har sina rötter i 1600-talets Europa. Det är stark kopplat till samhälle och social likhet mellan grupper av människor.

Denna likhet kan bestå i kulturell, social, religiös, idéhistorisk eller språklig likhet. En del akademiker refererar till kolonialismen, eller ”orientalism” som litteraturvetaren Edward Said kallade det. Medan andra (Prof. Alan Goodman och Dr Michel Yudell) argumenterar för att begreppet ras inte är genetiskt utan snarare handlar om skillnader i socialt arv. Man skulle kunna extrapolera dessa värderingar till den enkla svenska devisen: ”Ta seden dit du kommer”. Det är en fantastisk grundsyn och den gäller framför allt i våra svenska ”särskilt utsatta områden”. Där råder inte sällan en omvänd rasism, en svensk är inte välkommen, man har fel religion, man tillhör Bourgeois – överklassen, och skall därmed bekämpas med ideologiskt rättfärdigat våld.

Precis som den psykiskt sjuka och schizofrena författaren Philip K. Dick skrev i inledningen så skapar människan sina egna begrepp och ord får helt nya betydelser. När vi nu är i startgroparna för ett riksdagsval i höst så kommer begrepp och värdeladdade ord som ”rasism”, ”Svenskhet” och ”fascism” att få nya betydelser – och den som kontrollerar betydelsen av dessa ord kontrollerar även människorna som läser dessa ord.

Oscar Leijontoft, Teolog